En 15 meter lång liggande Buddha från Tangdynastins mellanperiod (781–847) inväntar döden, då han ostörd ska träda in i nirvana. Hans följe, som målats på grottans väggar, uttrycker sin smärta.

Galleri: Buddhas grottor

I en oas på Sidenvägen har en praktfull skatt varit gömd och glömd i ökensanden i mer än 600 år.

19 juli 2010

I en oas på Sidenvägen har en praktfull skatt varit gömd och glömd i ökensanden i mer än 600 år. Foto: Tony Law

En rad popplar nedanför dynerna i Kinas Gobiöken markerar en flod, vars årtidsbestämda vatten har format en 1,5 kilometer lång klippvägg. På 300-talet började buddhister hugga in grottor i bergssidorna och pryda deras mörka inre med målningar och statyer.

Smycken belagda med bladguld får detta porträtt av bodhisattvan Guanyin från 600-talet att verka tredimensionellt – och därmed mer livfullt. I indisk buddhism avbildas Guanyin som en man, men i Kina förvandlades han gradvis till en kvinna, delvis för att anpassas till en äldre kinesisk tro på en gudinna för barmhärtighet.

Buddhas följe intar naturtrogna poser – ett kännetecken för Tangtidens glansperiod, då konsten såväl som buddhismen enligt historikerna fann sin högsta uttrycksform i grottorna.

Bodhisattvan till vänster är ett fragment, som Langdon Warner år 1924 lirkade ut ur en väggmålning från Tangtidens glansperiod (705–780). Det ingår nu i konstsamlingen vid Harvard University. Ärret i väggen syns här ovan. Västerländska besökare avlägsnade i början av 1900-talet många föremål från grottorna, och det är en ständig källa till ilska i Kina att museer runt om i världen ställer ut några av de saknade bitarna.

Mogaogrottornas högsta Buddha­staty är 35 meter hög och blickar ut från grotta 96 – en niovåningspagod.

Hinduiska, taoistiska och kinesiska gudomar står sida vid sida på väggarna och i taket i grotta 249 och speglar blandningen av traditioner vid Mogao.

De tantriska väggmålningarna från 1200-talet i grotta 465 hör till de sista – och mest sexuellt laddade – bilder som målades i Mogao.

Ställningen i denna grotta från 900-talet har rests som led i ett bevaringsprojekt, som ska avvärja effekten av sand, salt, sot – och turisternas fuktiga andedräkt.

På dynerna över klippsidan håller arbetare på att lägga ett rutmönster av halm för att bekämpa en skoningslös fiende: sandflykt. En ”kinesisk mur” av ökenväxter ska med tiden ersätta de fyra kilometer av stängsel som har reducerat sandflykten med 60 procent och sett till att Mogao – till skillnad från andra sevärdheter längs Sidenvägen – inte begravs under ökensand.

Ett indiskt torn med 18 meter höga väggar står vid Suoyang öster om Dunhuang, som var ytterligare en utpost på Sidenvägen. Här bodde en gång i tiden flera tusen människor.

Flera miljoner turister köar varje år för att se Mogaogrottorna, som 1980 öppnades för allmänheten. Nio besökare av tio är kineser. Trä­fasaderna har för det mesta bytts ut mot betong för att stå emot erosionen.

Det är från den berömda biblioteksgrottan, som var dold i 900 år, som de flesta artefakter som nu finns i utländska museer har tagits. Ungefär 50000 skriftrullar och målningar var gömda i biblioteket.

En himmelsk väktare iförd rustning från 700-talet trampar på en främmande demon och avslöjar därmed en strängare sida av den buddhistiska kosmologin. Grottornas nutida väktare från Dunhuangakademin verkar lika fokuserade på att skydda platsen. ”Det kan hända att grottorna ligger i Kina, men de tillhör världen”, säger direktören Fan Jinshi.

Läs också

Kanske är du intresserad av...