Schamaner blir vanligare

De är schamaner, som fått i uppgift av andar att hela kroppar, sinnen och själar, och de blir allt fler. Läs om vodkadrickande Nergui från Mongoliet och Oleg Dorsjijev från Sibirien, som har skapat en förening för schamaner.

3 januari 2013 av David Stern

Nergui står mitt i rummet och mässar och gungar från sida till sida: ”Stora himmel, kom ned hit.” Ögonen är slutna och han håller en massa olikfärgade tygstrimlor i handen. Hans röst är grov och melodin upprepas precis som i en gammal folkvisa: ”Å, stora blå himmel, min matta, kom till mig.”

Nergui är böö – mongolernas benämning på en manlig schaman. Han betraktar sig själv som ett mellanled mellan den synliga världen och andarnas och gudarnas dolda tillvaro. Mystiker som Nergui blåser nytt liv i uråldriga seder runtom i Mongoliet, Centralasien och Sibirien, där de har en publik som är ytterst mottaglig för deras karismatiska ritualer.

Efter att ha mediterat och mässat faller Nergui i trans. Det är nu anden från det osynliga riket intar hans kropp. ”Å, min ande, jag skulle rida på tio mongoliska kor för att få möta dig. Låt den gyllene göken visa mig vägen till anden.”

Vi är sammanlagt åtta personer som sitter på stolar och järnsängar längs väggarna i det enda rummet i Nerguis lilla trästuga. Det är i mitten av november och utomhus är det tolv grader kallt. Klockan är strax efter tolv på dagen, "hästtimmen” enligt den kinesiska djurkretsklockan. För Nergui är den här tiden på dagen perfekt för genomförandet av en anderesa. ”Vargens himmel, hjälp mig. En man i nöd med fred i hjärtat har anlänt. Stora himmel, kom.”

Nergui är en tämligen spensligt byggd, försynt man med en något modstulen uppsyn. Han är orakad och har på sig en mörkbrun deel, den traditionella mongoliska dräkten, med ett gult bälte runt midjan. Om halsen har han ett blått sidenband. Under dräkten har han på sig ett par urblekta blå manchesterbyxor och på fötterna ett par specialsydda schamanskor av renskinn. Han tillhör darhad, ett ursprungsfolk i norra Mongoliet nära den ryska gränsen.

Darhadfolket är cirka 20000 till antalet och har i hög grad bevarat sin traditionella nomadtillvaro: Nerguis huvudsyssla är hans djur. Som en naturlig del av sitt liv praktiserar darhadfolket fortfarande schamanism i en av dess renaste former. Det här området ligger ganska isolerat, en bidragande orsak till att så pass lite förändrats här.

För att ta sig hit måste man först utsätta sig för en skakig flygtur från Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar och sedan sitta 13 timmar i en skraltig minibuss från sovjettiden, framskumpande över frusna floder, isiga bergspass och snöklädd tundra.

Läs också

Kanske är du intresserad av...