Schamanism som kulturell rörelse

Shamanism är mer än andlig återfödelse och ett sätt att tjäna pengar. Den är även en katalysa­tor för en postsovjetisk kulturell väckelse bland Burjatiens infödda befolkning. Vid Bajkalsjön, världens djupaste sötvattensjö och en av Sibi­riens heligaste platser, upplever jag schamanismen som ett medel för självbestämmande, en ritual utförd av burjater för burjater.

3 januari 2013

Shamanism är mer än andlig återfödelse och ett sätt att tjäna pengar. Den är även en katalysator för en postsovjetisk kulturell väckelse bland Burjatiens infödda befolkning. Vid Bajkalsjön, världens djupaste sötvattensjö och en av Sibiriens heligaste platser, upplever jag schamanismen som ett medel för självbestämmande, en ritual utförd av burjater för burjater.

Burjaterna är ett mongoliskt folk som även praktiserar buddhism och kristendom. För cirka 300 år sedan inlemmades de i det ryska riket, som bredde ut sig över Eurasien. Under sovjettiden led de och andra infödda folkslag svårt, och deras kultur motarbetades. Burjaterna utgör nu inte ens en tredjedel av Burjatiens befolkning.

Bakom en liten bergsrygg skvalpar Bajkalsjöns vatten och molnen på himlen hänger så lågt att det ser ut som om man skulle kunna sträcka upp handen och dra i en tuss. Detta är scenen för tre schamaner i grön, mörklila respektive blå dräkt som har samlats för att be andarna om goda skördar och om sammanhållning. De står lite avsides och mumlar nästan ohörbara åkallanden samtidigt som de stänker mjölk och vodka på en liten eld. Det förekommer inga transtillstånd, inga andliga festfyrverkerier, endast lågmälda böner och ett fräsande ljud när vätskan når elden.

Bredvid mig står en hyperaktiv, alfliknande man med hästsvans och stripigt skägg. Han heter Petr Asjunov och är både schaman och antropolog. För honom är schamanismen lika mycket ett politiskt ställningstagande som en religiös rörelse, ett sätt att återupprätta burjaternas nationalkänsla efter det ryska herraväldet. Under kommunismen var man ibland tvungen att hålla ritualer som den här mitt i natten, berättar Petr Asjunov.

Många lokala kommunistiska ämbetsmän såg emellertid genom fingrarna med schamanismen – vissa gick till och med själva till schamaner. ”Moskva fruktar äkta schamaner som vi”, säger Petr Asjunov. ”Muslimer går att kontrollera, buddhister går att kontrollera, organiserade grupper som Tengeri går att kontrollera. Men äkta schamaner kan inte hållas under kontroll.” Till offer häller han ut några droppar av den lokala brygden tarasun, en jäst mjölkdryck med besk smak, på marken innan han själv tar en klunk.

Petr Asjunov är en schamanistisk traditionalist som anser att kvinnor måste stängas ute från vissa schamanistiska ceremonier. ”Din fotograf Carolyn får inte fotografera under ceremonin”, säger han ursäktande. ”Kvinnor kan vara orena.”

Vid en annan helig plats några hundra meter därifrån träffar Carolyn Drake och jag tre kvinnliga schamaner som utför sin egen ritual. Deras ledare Ljudmila Losovna Lavrentjeva, som har på sig en gul scarf, ett par röda byxor och klirrande halsband, skrattar åt tanken att det skulle vara förbehållet män att vara schamaner.

”Burjaterna tror att en flygande örn en gång för länge sedan såg en gravid kvinna sova under ett träd och att örnen fyllde henne med en helig ande. Hon födde en pojke som blev schaman. Den första schamanen var med andra ord en kvinna”, säger hon med belåten min.

Läs också

Kanske är du intresserad av...