Schamanism var förbjudet

När Nergui hämtat sig efter transen öppnar han vodkaflaskan som jag har tagit med till honom. I en låg tekopp häller han upp var sin sup åt oss. Jag tar emot koppen med höger hand (att ta emot någonting med vänsterhanden kan upp­fattas som en grov kränkning) och innan jag dricker offrar jag till andarna i tre riktningar genom att doppa fingerspetsarna i vodkan, kasta upp ett par droppar i luften samt ett par ner mot marken och slutligen badda pannan.

3 januari 2013

När Nergui hämtat sig efter transen öppnar han vodkaflaskan som jag har tagit med till honom. I en låg tekopp häller han upp var sin sup åt oss. Jag tar emot koppen med höger hand (att ta emot någonting med vänsterhanden kan uppfattas som en grov kränkning) och innan jag dricker offrar jag till andarna i tre riktningar genom att doppa fingerspetsarna i vodkan, kasta upp ett par droppar i luften samt ett par ner mot marken och slutligen badda pannan.

Schamanism är något man föds till, säger Nergui och tar en rejäl klunk vodka. Man kan inte bara bestämma sig för att bli schaman. Andarna väljer en. Schamankallet går ofta i arv från generation till generation. ”Min far är schaman”, säger Nergui och tillägger att han var 25 när han förstod att även han hade anlag för att kommunicera med andevärlden. ”Nu har jag gjort det i 25 år och jag har 23 andar som jag kan åkalla.”

Att besitta schamanismens gåva är dock bara det första steget, fortsätter han. Alla schamaner måste genomgå en krävande lärotid för att skaffa sig ingående kunskaper om schamanismens urgamla seder och bruk. Ritualerna underlättar schamanens kommunikation med andevärlden, till exempel transen som jag just har bevittnat, och sätter ramarna för en respektfull behandling av andarna. Schamanerna förser sin personliga rituella utrustning med en andlig kraft och gör föremålen ”levande”. Bland Nerguis utrustning återfinns en renskinnstrumma, en mungiga, de olikfärgade tygstrimlorna och hans dräkt.

Under sovjettiden var all religionsutövning förbjuden, även schamanism. Många schamaner dog i arbetsläger. ”Jag kände en schaman, Gombo, som greps i samband med en ritual. Han dömdes till ett och ett halvt år i fängelse”, berättar Nergui. När Nergui själv började praktisera schamanism var de värsta utrensningarna över, men schamanismen var fortfarande förbjuden, så schamanerna fick utföra sina ritualer i hemlighet.

”Vi dolde vår tro för att den inte skulle dö ut”, säger han. ”Det fanns två platser där vi kunde utföra ritualen. Den ena var i hemmet, där en person fick sitta vid dörren och hålla utkik. Den andra platsen var ett gömställe uppe i bergen. Kring år 1995 förändrades saker och ting. Då kunde vi praktisera fritt igen.” Runtom i sitt historiska kärnområde i Centralasien, Sibirien och Mongoliet upplever schamanismen nu en renässans. Efter 70 år av påtvingad ateism fyller den ett uppdämt behov av andlighet.

Nergui ser ännu mer tungsint ut och tycks sjunka ner i en djup melankoli. Framför allt handlar schamanismen om att tjäna lokalsamhället, säger han. ”Som schaman måste man ta hand om människorna i sin närhet.” Det utgör en stor psykisk belastning, vilket kan förklara varför alkoholmissbruk tycks vara utbrett bland schamaner. ”Ibland är man tvungen att göra svåra saker”, säger han och tystnar.

Läs också

Kanske är du intresserad av...