Att ”svälja sin bitterhet”

På nätterna sover hans elever i ouppvärmda rum och oavsett vad termometern visar tränar man utomhus, ofta före soluppgången. Eleverna jabbar mot trädstammar för att härda händerna och tränar benen genom att sitta på huk med en annan elev på axlarna. Nya elever förväntas kunna gå ner i spagat under den första månaden och under träningen riskerar man att få ett slag i knävecken med en bambustav om man inte håller sig i form eller anstränger sig för lite.

15 oktober 2010

På nätterna sover hans elever i ouppvärmda rum och oavsett vad termometern visar tränar man utomhus, ofta före soluppgången. Eleverna jabbar mot trädstammar för att härda händerna och tränar benen genom att sitta på huk med en annan elev på axlarna. Nya elever förväntas kunna gå ner i spagat under den första månaden och under träningen riskerar man att få ett slag i knävecken med en bambustav om man inte håller sig i form eller anstränger sig för lite.

Blir eleverna inte arga över en sådan behandling? Hu Zhengsheng ler och svarar: ”De sväljer sin bitterhet. De förstår att det gör dem bättre.”

För Hu Zhengsheng är problemet inte att eleverna lämnar skolan utan att han måste få in tillräckligt många nya elever för att få ekonomin att gå ihop. Många pojkar kommer från fattiga familjer och av dem tar Hu Zhengsheng bara emot pengar så att det täcker deras matkostnader. Till skillnad från de stora skolorna vägrar han muta taxichaufförerna som fiskar efter elever på busstationen. Han har dock börjat ge kurser i kickboxning och akrobatiska kung-fu-former i hopp om att locka till sig nya elever och med tiden få över dem på traditionella former.

Hu Zhengsheng vet av egen erfarenhet att en pojkes bild av kung-fu kan förändras med åren. När han var liten var han som besatt av kung-fu-filmer och stjärnor som Bruce Lee och Jet Li. Som elvaåring pratade han sig in på Shaolintemplet, där han blev tjänare åt en av de uppträdande truppernas tränare, som sedermera presenterade honom för Yang Guiwu.

”När jag träffade shifu, min lärare, hade jag redan lärt mig många traditionella former”, säger Hu Zhengsheng, ”men han lärde mig teorin bakom rörelserna: varför man ska röra handen på ett visst sätt och varför tyngdpunkten ska ligga på en viss del av foten.” Han ställer sig upp för att visa vad han menar och säger att det första utfallet kan jämföras med ett schackdrag eftersom man ska förutse ett antal tänkbara motdrag.

”Oavsett hur motståndaren reagerar måste jag vara redo att blockera och göra ett andra, tredje och fjärde utfall, vart och ett riktat mot en sårbar del av kroppen.” Han visar rörelserna långsamt. ”Detta kan en elev lära sig på ett år”, säger han. ”Men det här” – nu går det så fort att det nästan inte går att skilja rörelserna åt – ”det tar många år att lära sig.” Det viktiga, säger han, är att kunna utföra rörelserna intuitivt, med precision och med maximal kraft utan att tappa balansen.

”Inga höga sparkar, ingen akrobatik”, säger han. Det gör dig bara sårbar. ”Shaolin-kung-fu är till för strid, inte underhållning. Det är svårt att få pojkarna att ägna flera år åt att lära sig något som varken kommer att göra dem rika eller berömda.” Tanken på det tycks göra honom trött. ”Jag är rädd att de traditionella stilarna kommer att gå förlorade.”

En pojke klädd i skolans ljusgrå dräkt och med enkla gymnastikskor på fötterna dyker plötsligt upp i dörren till kontoret och meddelar att en annan av eleverna verkar ha vrickat foten. När Hu Zhengsheng kommer ut för att titta till den olycksdrabbade elevens vrist har denne redan återgått till träningen igen. Han biter ihop och riktar en spark mot en tung säck. Hu Zhengsheng nickar nöjt. ”Han håller på att lära sig att svälja sin bitterhet.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...