Berömmelsen får inte gå ut över kung-fun

15 oktober 2010

Shi Dejian ser ut som en bergsalv. Han är runt 160 centimeter lång och har kraftig, muskulös kropp. Han har på sig en lång yllecape och på huvudet bär han en rund hatt i mongolisk stil som skyddar hans renrakade hjässa mot den kalla bergsluften. Buddhistmunken ödslar ingen tid: när han talar är hans händer upptagna med att plantera om ett litet cederträd och plocka maskrosblad till en sallad.

Shi Dejians väg mot bergstoppen började 1982, när det då 19-åriga kung-fu-underbarnet lämnade sitt hem nära gränsen till Mongoliet och gav sig ut på pilgrimsfärd till Shaolintemplet. Där mötte han Yang Guiwu och snart utmärkte han sig som mästarens bäste elev. Ju mer han lärde sig om kung-fu, desto mer intresserad blev han av dess kopplingar till meditation och kinesisk naturmedicin. Slutligen bestämde han sig för att bli munk i Shaolintemplet.

Besökare strömmar till Shi Dejians bergstopp

I början av 1990-talet blev turisterna alltfler och Shi Dejian sökte avskildheten mer och mer. Han tillbringade ofta nätterna vid ruinerna av ett litet tempel på en bergstopp i närheten. De äldsta munkarna, som kände sig beklämda över de tilltagande kommersiella aktiviteterna kring Shaolin, uppmanade Shi Dejian att göra det gamla templet till en fristad med fokus på chan wu yi. Han anlitade lokala stenhuggare som bröt granit ur klipporna och han och hans lärjungar bar upp cementsäckar och taktegel till byggplatsen. Sedan dess har det fallfärdiga templet förvandlats till ett komplex av pagoder som ser ut att klamra sig fast vid den branta klippan. Platsen kännetecknas av ett meditativt lugn. Det ligger tät dimma längs bergskammarna, några fåglar bygger reden mellan klipporna och här och där rinner små källor fram.

Shi Dejian och hans lärjungar sköter små bambuplanteringar och terrasser med grönsaker och kryddörter. De är vegetarianer och skördar vildblommor, mossor och rötter av vilka de tillverkar medicin som hjälper mot allt från insektsbett till leverproblem. Folk kommer från hela Kina för att få råd om diverse sjukdomar. Som regel vill de bara ha symptombehandling, säger Shi Dejian, men ”chan wu yi behandlar hela människan. När den sjuke personen är frisk försvinner symptomen.”

Shi Dejian stiger vanligtvis upp klockan halv fyra på morgonen. Först mediterar han och sedan övar han andningstekniker som är avsedda att stärka qi. Under en period ägnade han minst sex timmar om dagen åt att träna traditionella kung-fu-former. De nya förhållandena i Shaolintemplet innebär emellertid att han nu måste svara på förfrågningar om att ge föredrag, skaffa pengar till tempelbygget, undervisa sina lärjungar och ta sig an den strida strömmen av besökare. Alla dessa saker tävlar om hans uppmärksamhet och energi.

”Men kung-fu tränar jag hela tiden”, säger han. Han lägger min hand på sin stora lårmuskel för att jag ska känna hur den pumpar. Sedan flyttar han ner handen till sin vad, som pumpar även den. ”Så gör jag hela dagarna”, säger han och berättar att han använder sig av kung-fu-rörelser i många vardagsaktiviteter, till exempel när han rensar ogräs eller vandrar i bergen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...