Fotboll sprider lycka i Afrika

Överallt i Afrika förvandlas plastpåsar, klädtrasor och ­däckremsor till magiska klot: fotbollar.

21 februari 2013 av Jeremy Berlin

Fotbollsplanerna är uttorkade, igenväxta, frodiga eller sandiga; alla någorlunda jämna ytor kan användas. Målstolparna är kanske gjorda av mahogny eller drivved som samlats in. En del spelare springer omkring barfota, medan andra har trasiga gymnastikskor, kängor eller badsandaler på fötterna. Ändå jagar och sparkar barnen sorglöst och mästerligt de skeva, handgjorda bollarna – helt enkelt för att det är så kul.

Har fotbollen någonsin varit vackrare? Det tycker åtminstone inte fotografen Jessica Hilltout. När VM gick av stapeln i Afrika för allra första gången år 2010 åkte hon dit från Belgien för att se hur sporten tedde sig långt borta från de skarpa strålkastarljusen och städernas stora stadion. Det hon upplevde under sin sju månader och över tvåtusen mil långa resa genom tio länder var ett spel på gräsrotsnivå där passionen övervann fattigdomen, där gör det själv-attityden frodades och där en enda boll kunde "göra en hel by lycklig".

På sin väg från Sydafrika till Elfenbenskusten besökte Jessica Hilltout över 30 fotbollsälskande platser där allt kunde bli till bollar: trasor och strumpor, däck och bark, plastpåsar och uppblåsta kondomer. På planer av grus eller jord höll bollarna några dagar eller månader. Vart hon än kom bytte hon till sig dessa "genialiska små pärlor", vanligtvis tillverkade av barn, mot fabrikstillverkade bollar som hon hade med sig.

Fotbollen har en lång historia i Afrika, berättar författaren och historieprofessorn Peter Alegi vid Michigan State University. Ett år innan de internationella reglerna fastslogs i London 1862, spelades matcher i Kapstaden och Port Elizabeth. Spelet spreds över kontinenten med de europeiska kolonialmakternas soldater, handelsmän, järnvägar och missionärsskolor. Befolkningen tog till sig spelet och satte sin egen prägel på det. Sedan dess har fotbollen blomstrat i Afrika. "Om det kommit någonting gott ur det brutala och ojämlika mötet mellan västliga och afrikanska kulturer så måste fotbollen stå med på den listan", har fotbollshistorikern David Goldblatt sagt.

Den internationella fotbollen har förändrats av de afrikanska spelarna. I takt med att Afrikas länder blivit självständiga och urbaniserade har de ansökt om medlemskap i fotbollsförbundens världsorganisation FIFA, och de har lyckats väl i VM. I dag finns det tusentals afrikanska så kallade fotbollsakademier – vissa med FIFA-licens, andra utan – som värvar pojkar från såväl storstäder som landsbygd, där omständigheterna utvecklar egenskaper som tuffhet, våghalsighet, bollkontroll och improvisation. Ett fåtal utvalda spelare får chansen att spela i Europa eller i landslaget, men de allra flesta blir aldrig proffs.

Det är inte heller poängen med landsbygdsfotbollen, säger läraren Abubakari Abdul-Ganiyu, som håller i ungdomsverksamheten i Tamale i Ghana. "Det är en passion för alla här", säger han. "Det förenar oss. När det är match glömmer vi alla meningsskiljaktigheter. De flesta klubbar kräver att pojkarna ska gå i skolan för att få spela. Vi gör vårt bästa för att forma ungdomarna och göra dem till ansvarstagande samhällsmedborgare. Så för oss är fotbollen även något som inger hopp."

Jessica Hilltout håller med. "Fotboll är världens mest demokratiska sport", säger hon. "Alla kan vara med. De jag mötte gör så mycket med så lite. Det är lätt att se på en sliten boll och känna sig modfälld. Mitt mål är att få folk att se på bollen och bli upplyfta."

Läs också

Kanske är du intresserad av...