Utveckling eller exploatering?

Valet av Sierra Madre som strategisk tillflyktsort undan spanjorerna för hundratals år sedan är i dag både en gåva och en börda för tarahumarafolket. Deras förfäder var varken fega eller pacifister. Kolonisatörerna tvingade tarahumaraindianerna till tvångs­arbete, bland annat i gruvor. Samtidigt försökte de få dem att bosätta sig i byar efter europeisk förebild. Historien berättar om våldsamma upp­ror bland tarahumaraindianerna. Deras folk överlevde främst tack vare det som en präst i Sierra Madre kallar kloka undanmanövrer.

10 november 2009

Valet av Sierra Madre som strategisk tillflyktsort undan spanjorerna för hundratals år sedan är i dag både en gåva och en börda för tarahumarafolket. Deras förfäder var varken fega eller pacifister. Kolonisatörerna tvingade tarahumaraindianerna till tvångsarbete, bland annat i gruvor. Samtidigt försökte de få dem att bosätta sig i byar efter europeisk förebild. Historien berättar om våldsamma uppror bland tarahumaraindianerna. Deras folk överlevde främst tack vare det som en präst i Sierra Madre kallar kloka undanmanövrer.

Geografin som gjorde tarahumaras land så otillgängligt för erövrare verkade dock som en magnet på en hel rad av rövare. I bergen och i kanjonerna fanns silver och andra mineraler, vilket redan på 1600-talet lockade gruvarbetare. Skogarna lockade skogshuggare som fällde träden, och med tiden anlades en järnväg som rovet kunde transporteras bort på. Det tog nästan 80 år innan den var klar, och den färdiga järnvägen ringlar genom Sierra Madre över höga broar och genom mängder av tunnlar. I dag fraktas dock virket på lastbilar. Det viktigaste tåget av dem som trafikerar Sierra Madre i dag heter Chihuahua Pacífico, i dagligt tal Chepe, och dess huvuduppgift är att frakta turister.

Tarahumara och andra lokalbefolkningar åker andra klass när de tar Chepe till städerna eller till säsongsarbetet på odlingarna på andra sidan bergen. Det är dock mexikanerna och utlänningarna som gör att Chepe går med vinst.

De som har studerat tarahumarafolket säger att deras kultur är anmärkningsvärt seglivad. Genom århundradena har de lyckats undvika den ena formen av chabochiinblandning efter den andra, vilket är förklaringen till att deras språk fortfarande lever, att deras tro är så djup och att så många kvinnor fortfarande bär de traditionella kläderna.

I en rarámurienklav i staden Chihuahua anordnas ett av de många gatlopp som tarahumarafolket är känt för. När tarahumara springer gör de det vanligtvis i en traditionell form av kapplöpning där folk samlas för att slå vad om utfallet genom att satsa boskap eller andra ägodelar. Männen springer barfota eller endast iklädda sandaler längs stigarna samtidigt som de sparkar på ett träklot stort som en tennisboll. När kvinnorna springer kastar de en ring framför sig som de sätter fart på med en pinne. Nu rusar flickor och unga kvinnor fram längs Chihuahuas gator. Deras sandaler smattrar mot marken och kjolarna fladdrar kring vaderna.

I de små lägenheterna i rarámurienklaverna bor lärare och snickare, äldre personer som leder samhället och universitetsstuderande som läser till antropologer eller ingenjörer. Alla vet dock att här även bor knarkhandlare och limsniffande ungdomar. Här finns också mängder av tiggare, tonårsmödrar och människor med diabetes, en sjukdom som går hand i hand med övervikt till följd av skräpmat och förhöjt blodtryck. Gissel av detta slag hör emellertid inte bara stadslivet till. En ung chabochiläkare i Guagüeyvo har hängt upp ett diagram över antalet fall av undernäring hos barn under fem år på väggen i mottagningen. Bara under den gångna våren, berättar han, hade man 60 sådana fall. Orsaken till undernäringen är en kombination av fattigdom, missväxt och alkoholiserade föräldrar som har blivit så förslöade av majsbrygd eller alkohol att de inte inser att deras barn inte får i sig tillräckligt med mat.

”Tarahumaras liv har förändrats mer under de senaste 20 åren än under de 300 åren som föregick dem”, säger prästen Pedro Juan de Velasco Rivero från Creel. Han ingår i en grupp med jesuiter som har sin bas i Sierra Madre. De fungerar som kringresande själasörjare och mellanhänder mellan tarahumara och chabochier (flera av dem talar flytande rarámuri) och tillhör numera Mexikos fränaste kritiker av chabochikulturens inverkan på tarahumarafolket. Bortsett från personalen på det statliga turistkontoret är det svårt att hitta någon i Chihuahua som är helhjärtat för utvecklingsplanerna för Kopparkanjonen och det väldig komplexet i glas och stål som ska resas längs kanjonens rand. Det är inte heller många som tror på de optimistiska beräkningarna att kanjonen kommer att locka till sig 7,2 miljoner besökare från USA och ytterligare 5,5 miljoner från Mexiko. Vissa chabochier, till och med en del tarahumaraindianer, menar dock att regionen skulle behöva ett ekonomiskt lyft i form av turistinrättningar och en kommersiell flygplats. Fattigdom är aldrig något ädelt, betonar en hotellägare från Creel, inte ens när folk bor i praktfulla kanjoner och går klädda i vackra kjolar.

Prästerna har dock svar på tal: Ett jobb som städerska på ett hotell med tavlor av tarahumaraindianer på väggarna är ingen utveckling. ”Sluta låtsas att de här projekten är till för att hjälpa tarahumaraindianerna”, säger Pedro Juan de Velasco skarpt. ”Syftet är att locka till sig turister och ge profit åt enskilda individer. Bara tanken på en ’tarahumaraby’ är absurd. Att dra en linbana över kanjonen vore en skymf. Och det råder faktiskt vattenbrist i området; ett nytt hotell skulle förbruka mer vatten på en dag än en tarahumarafamilj gör av med på ett år.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...