Upptäck en värld under jorden

Vietnams största grotta är stor nog att hysa en skyskrapa. En grupp grottforskare försöker nu för första gången nå grottans ände.

8 april 2011 av Mark Jenkins

”Se upp för dinosaurier på andra sidan av hundens hand”, säger en röst i mörkret.

Jag känner igen Jonathan Sims korthuggna, brittiska, militära accent, men förstår inte vad han talar om. Jag lyser på honom med min pannlampa. Han sitter intill grottväggen. ”Fortsätt du bara, kompis”, brummar han. ”Jag vilar bara min ömma vrist lite.”

Han och jag har med hjälp av ett rep korsat den forsande, underjordiska floden Rao Thuong och klättrat upp mellan sex meter höga, vassa kalkstensklippor för att till slut hamna på en sandbank. Jag fortsätter ensam och följer i skenet från min pannlampa ett gammalt spår.

Första expeditionen i Hang Son Doong

Våren 2009 var Jonathan Sims med på den första expeditionen in i flodgrottan Hang Son Doong i ett avsides beläget område i centrala Vietnam. Grottan, som ligger undangömd i den bergiga nationalparken Phong Nha-Ke Bang nära gränsen till Laos, ingår i ett system bestående av omkring 150 grottor i Truong Son-bergen. Många av dem är fortfarande outforskade.

Den första expeditionen nådde fyra kilometer in i Hang Son Doong, innan deltagarna hejdades av en 60 meter hög mur av lerig kalkspat. De gav hindret namnet ”Vietnamesiska muren”. Över den kunde de skymta ett öppet rum och ett ljussken, men de visste inte vad som låg på andra sidan.

Nu, ett år senare, har de återvänt – sju passionerade brittiska grottforskare, några andra vetenskapsmän och en grupp bärare – för att försöka forcera muren, kartlägga grottan och, om möjligt, fortsätta till grottans slut.

Ett jättelikt, svart rum

Framför mig försvinner stigen under en enorm hög nedrasad sten – block stora som hus, som fallit ned från taket och landat på bottnen. Jag lutar huvudet bakåt, men grottan är så stor att ljuset från min pannlampa tynar bort. Det är som att stirra på en natthimmel utan stjärnor. Jag befinner mig i ett rum, som sägs vara stort nog att rymma en jumbojet, men jag kan inte konstatera huruvida det är sant. Det är så mörkt att jag lika gärna skulle kunna ha en säck över huvudet.

Jag släcker pannlampan för att riktigt förnimma mörkret. Först ser jag ingenting, men sedan, efter hand som mina ögon vänjer sig vid det svarta, kan jag överraskande nog skymta ett svagt, spöklikt ljus framför mig. Jag rör mig försiktigt över stenblocken, småtrippande av upphetsning. Stenarna glider under mina fötter, och det ekar i det osynliga hålrummet. Jag går uppför en brant sluttning, svänger runt ett klipputsprång och stannar tvärt.

En jättelik solstråle strömmar ned i grottan som ett vattenfall. Hålet i taket, som ljuset strilas in genom, är ofattbart stort, minst 90 meter i diameter. Ljuset, som tränger djupt ned i grottan, uppenbarar för första gången Hang Son Doongs enorma och överväldigande storlek. Med omkring 90 meter på bredden och cirka 240 meter till taket finns det faktiskt plats för ett helt kvarter med 40-våningshus. Under taket hänger till och med små moln.

Ljuset, som strålar ned uppifrån, avslöjar ett över 60 meter högt torn av kalkspat på grottans botten, som är täckt av ormbunkar, palmer och andra djungelväxter. Från kanten av det väldiga hålet hänger stalaktiter som förstenade istappar. Gröna klätterväxter dinglar flera hundra meter ned från hålet, och svalor dyker ned i och glidflyger genom den strålande pelaren av solsken. Jonathan Sims kommer ikapp mig. Mellan oss och det solbelysta hålrummet framför oss står en stalagmit, som sedd från sidan påminner lite om en hundtass.

Hundens hand

”Första gången jag kom till denna dolin, ljusinsläppet däruppe, var jag tillsammans med en annan grottforskare. Vi hade båda en fyraårig son, så vi visste allt om dinosaurier, och hela scenen påminde oss om något som kunde vara taget direkt ur Arthur Conan Doyles science fiction-roman ”En försvunnen värld”, säger han.

”När min kollega gick ut i solljuset, sade jag ’Se upp för dinosaurier’, och uttrycket fastnade.”

När grottorna var legendariska, men outforskade

För 20 år sedan var våra expeditionsledare, Howard Limbert och hans fru Deb, de första grottforskarna som sedan 1970-talet hade besökt Vietnam. Då var landets grottor legendariska, men outforskade. År 1941 planerade gerillaledaren Ho Chi Minh upproret mot japanerna och fransmännen i grottan Pac Bo norr om Hanoi, och under Vietnamkriget sökte vietnameser skydd undan de amerikanska bomberna i grottorna.

De erfarna grottforskarna Howard och Deb Limbert från Yorkshire Dales i norra England tog kontakt med Hanois universitet, och efter att ha fått alla nödvändiga tillstånd inledde de 1990 en expedition. Sedan dess har de varit här tretton gånger, hittat en av världens längsta flodgrottor – den 19 kilometer långa Hang Khe Ry nära Hang Son Doong – och hjälpt vietnameserna att etablera den 857,5 kvadratkilometer stora nationalparken Phong Nha-Ke Bang, som i dag lockar en kvarts miljon vietnamesiska och utländska besökare om året. Strömmen av turister, som avsevärt ökat inkomsterna för traktens befolkning, kommer för att uppleva parkens underjordiska grotta med samma namn.

Djungeln är väldigt tät, och Howard och Deb Limbert hade nog aldrig hittat grottorna utan hjälp. ”Ho Khanh har varit med från början”, säger Howard Limbert och nickar mot en smal man, som röker en cigarett vid lägerelden.

Vi sitter runt elden strax innanför öppningen till Hang En, den 1,5 kilometer långa ingång som går som en tunnel under en ring av berg och vidare in i den försvunna världen. ”Vi hade inte klarat det utan honom”, säger Howard Limbert. Ho Khanhs familj bodde i en by i närheten.

Hans far dödades under kriget, och Ho Khanh fick redan som ung klara sig själv i djungeln. I flera år jagade han i området och bodde i grottorna när det regnade, eller när bomberna föll.

Upptäckt först efter tre expeditioner

”Det tog tre expeditioner, innan vi hittade Hang Son Doong”, säger Howard Limbert. ”Ho Khanh fann ingången när han var pojke, men han hade glömt var den var. Först förra året lyckades han lokalisera den.”

Kalkstenshöjderna är täckta av bambu och annan växtlighet, och platsen är i det närmaste ogenomtränglig. Under ytan är denna del av Vietnam ett enda stort kalkstensblock. Hang Son Doong bildades för 2–5 miljoner år sedan, när flodvatten rann längs en förkastning, så att en gigantisk tunnel uppstod under berget. På platser där kalkstenen var bräcklig föll taket in och skapade väldiga öppningar som släpper in ljus.

För grottforskare som Howard och Deb Limbert är det en enorm framgång att hitta en grotta stor som Hang Son Doong. ”Hittills har vi bara skrapat lite på ytan”, säger de om nationalparken, som 2003 togs upp på UNESCO:s lista över världsarv på grund av skogarna och grottorna. ”Det finns mycket mer att ta tag i.”

Världens största grotta

Första gången Howard och Deb Limbert såg dessa enorma rum, var de säkra på att de hade hittat världens största grotta. Det finns längre grottor än Hang Son Doong. Rekordet innehas av Mammoth Cave i Kentucky i USA med totalt 590 kilometer. Det finns även djupare grottor. Krubera-Voronja, ”kråkans grotta”, i västra Kaukasus i Georgien når 2191 meter ned.

När vi talar om gigantiska hålrum finns det dock inte många som Hang Son Doong. När Howard och Deb Limbert fann grottan ansåg man att världens största grotta var ”djurgrottan” i nationalparken Gunung Mulu i den malaysiska delen av Borneo. Den mättes nyligen och konstaterades vara 2 kilometer lång, 150 meter bred och 120 meter hög. Hang Son Doong visade sig vara mer än 4 kilometer lång, upp till 90 meter bred och på sina håll nästan 200 meter hög.

”Vi letade faktiskt inte efter världens största grotta”, säger Deb Limbert, men hon är nu glad att grottans nya berömmelse kanske kan bidra till att ge lokalbefolkningen ett bättre liv.

Fem dagar, bara halvvägs in

Efter fem dagars expedition, då vi har vandrat, släpat och krupit, är vi fortfarande bara halvvägs inne i grottan. Om man räknar alla grottforskare, vetenskapsmän, filmare och fotografer samt bärare, är vi över 25 personer, och det har sannolikt bidragit till att fördröja framryckningen. Dessutom är det inte helt ofarligt att klättra över de nedfallna stenblocken under den inrasade öppningen ”Se upp för dinosaurier”. Trampar man fel på de hala blocken, kan det leda till ett fall på över 30 meter.

När vi når fram till nästa stora öppning, som grottforskarna på skoj kallar ”Garden of Edam”, är den ännu större än den första. Även under detta hål ligger ett berg av nedfallen sten täckt av en djungel av 30 meter höga träd, lianer och nässlor.

Vietnamesiska muren

Tiden håller på att ta slut, och det gäller även våra förnödenheter, så Howard Limbert skickar ett par män i förväg till Vietnamesiska muren för att ta reda på om det över huvud taget är möjligt att forcera den. Muren ligger mer än 1,5 kilometer längre in i grottan. Vid dess fot finns ett halvmeterdjupt dike fyllt med vatten, och på var sida tolv meter höga, leriga väggar.

Väggarna är hala och klibbiga, och man kan inte gå normalt i diket, i stort sett bara snubbla framåt. När man når muren, är man insmord i gyttja. Grottforskarna kallar platsen för Passchendaele efter ett frontavsnitt nära den belgiska byn Ieper under första världskriget. Till priset av hundratusentals liv på båda sidor vann britterna där åtta kilometer mark efter månader av hårda strider i bottenlös gyttja.

Det är tekniskt krävande och farligt att forcera en 60 meter hög, lutande mur av lerig kalkspat, så för det krävs riktiga våghalsar. Därför har Howard Limbert anlitat Gareth ”Sweeny” Sewell och Howard Clarke, ”Clarky”. De har utforskat grottor tillsammans i 20 år och mätt sina krafter med de värsta i England.

Det är dag ett i försöket att forcera muren, och medan Clarky säkrar repet vid murens fot, börjar Sweeny resolut arbeta sig uppåt, medan han borrar det ena hålet efter det andra. I tolv timmar pratar och svär de på sin karakteristiska Yorkshiredialekt. ”Det förbannade skitet är täckt av lera”, säger Sweeny vid ett tillfälle. Ingen av dem nämner uppgiftens verkliga faromoment: om en av de 15 centimeter långa skruvarna lossnar, lossnar även det rep som Sweeny hänger i, och han river troligen resten av skruvarna med sig och störtar i döden.

På natten etablerar vi ett tillfälligt läger vid muren, och dagen därpå fortsätter Sweeny där han slutade, medan Clarky ännu en gång säkrar repen. Snart ekar ljudet av borrets vinande genom det mörka valvet. Sweeny är nu så högt upp att vi bara svagt kan ana ljuset från hans pannlampa. Efter att ha borrat hål och klättrat uppåt i 20 timmar försvinner Sweeny till slut över krönet, och några minuter senare hör vi ett: ”HALLÅÅÅ!” Sedan klättrar Clarky uppför repet, varpå han ropar ned till mig, så det rungar genom grottan: ”Nå, kommer du eller?”

Från toppen av Vietnamesiska muren kan vi bokstavligt talat se ljuset i änden av tunneln. Vi skriker högt av upphetsning. Mätningar visar senare att det vid Passchendaele är nästan 200 meter från golv till tak. Men här och nu är vi bara tre killar på upptäcktsfärd. Ingen människa har tidigare satt sin fot här. Vi firar ned oss på andra sidan av muren och börjar förflytta oss nedför trappliknande klippor mot utgången.

”Kolla här”, ropar Clarky och sätter sig på knä vid en uttorkad bassäng. I bassängen kan vi i pannlampornas sken se pärlor: ärtsten. Pärlorna bildas när vattendroppar från taket träffar kalkstensunderlaget, så att oerhört små bitar av berget lossnar. De små kornen föses runt i sina håligheter varje gång en droppe träffar dem. Det får kalkmaterialet att avlagras runt kornen, och när processen har pågått i flera tusen år bildas det runda pärlor av kalkspat. Ärtstenar är ovanliga, och i de flesta grottor är de inte större än spelkulor, men här är de stora som tennisbollar. ”Jag döper härmed den här grottgången till Pearl Harbor”, utbrister Clarky.

Tjugo minuter senare klättrar vi upp och ut ur grottan. Det regnar. Vi banar oss väg genom den täta växtligheten, tills vi ser horisonten och är säkra på att detta inte är ännu en dolin. Vi har verkligen nått änden av Hang Son Doong. Sweeny och Clarky är för blygsamma för att säga det, men vi har precis blivit de första som arbetat oss hela vägen genom vad som mycket väl kan vara världens största grotta.

Läs också

Kanske är du intresserad av...