Hebriderna: Vid världens kant

I tusentals år har en liten befolkning klamrat sig fast vid det sista stormpinade land som finns innan Nordatlanten öppnar sig: Hebriderna utanför Skottlands kust.

22 januari 2010

I tusentals år har människor kämpat för att överleva här. Trots det stred först kelterna och vikingarna, sedan skottarna och engelsmännen om rätten att härska över dessa vindpinade öar som skjuter upp ur havet i klippiga rader utanför Skottlands nordvästkust. Över 500 större och mindre öar utgör tillsammans Inre och Yttre Hebriderna. Öarna är ofta insvepta i dimma och regnmoln. Det blåser nästan alltid här och det kringliggande havets hetsiga temperament kan sätta till och med den mest erfarne kapten på svåra prov. På en och samma dag kan vattnet förvandlas från osannolikt tropiskt blå krusningar till ett stålgrått, fradgande kaos.

I dag är inte ens hundra av öarna som ingår i Hebriderna bebodda. ”Öarna är en utmaning. Vissa besökare tycker att de är trista, men det visar bara att de inte är uppmärksamma”, säger engelsmannen Michael Robson. Som pojke år 1948 förälskade han sig i Hebriderna efter att ha läst om dem i en illustrerad tidskrift. Så snart och så ofta han kunde, först under skolloven och sedan på semestrarna, lät Michael Robson sig förföras av Hebriderna. Från fastlandet reste han med ångare, buss och eka och vandrade – från bergen på Skye till hedarna och fjordarna på Lewis och Harris, ja ännu längre bort till en klippö där de sista permanenta bostäderna lämnats hundra år tidigare.

Mellan striderna som utkämpades om Hebriderna uppmärksammades öarna nästan inte alls. Enligt en av 1700-talets lärde, den alltid lika vresige britten Samuel Johnson, visste folk på fastlandet i söder inte mer om Hebriderna ”än om Borneo eller Sumatra”. Det lilla som skrevs om öarna handlade mest om att ”förbättra” dem: Vilka grödor kunde odlas? Vilka naturresurser kunde utnyttjas? Hur stor befolkning kunde öarna försörja? Hur stora arrendeavgifter kunde godsägarna ta ut? Samuel Johnsons resedagbok från Hebriderna är full av irritation över svårigheterna att ta sig fram och missnöje med den rustika inkvartering som han tvingades utstå.

Samtidigt som Samuel Johnson knotade började det emellertid växa fram andra åsikter om värdet hos öarnas oländiga landskap. Upplysningstidens skotska tänkare, i synnerhet filosofen David Hume och geologen James Hutton, skilde det frigjorda intellektet från fromheten och hävdade med bestämdhet att kunskaper om världen bäst inhämtas genom direkta erfarenheter. Man skulle inte förlita sig på antika och religiösa auktoriteter. För dessa män var naturen inte bara en vildmark som skulle tämjas utan planetens egen lärobok.

Några av de mest dramatiska sidorna i denna lärobok kunde läsas på Hebriderna. År 1800 publicerade geologen Robert Jameson (som senare undervisade Charles Darwin på University of Edinburgh) ett verk i två band om de skotska öarnas mineralogi. I det fanns en detaljerad beskrivning av hundratals platser på Hebriderna. På Islay lade Robert Jameson märke till skaljord långt ovanför det högsta tidvattenmärket: ”bevis på havets tillbakadragande från land”, skrev han. I dag vet forskarna att dessa fossilstränder, som ligger hela 35 meter ovanför dagens havsyta, vittnar om slutet på den senaste stora istiden. När glaciärerna som täckte ön för 15000 år sedan började smälta, lättade det enorma tryck som isen utsatt ön för, varpå marknivån höjdes. Det innebar att kustlinjen hamnade en bra bit upp från havet.

Om Skye skrev Robert Jameson: ”Denna ö tycks under en period i historien ha varit utsatt för våldsamma krafter.” Den spetsiga båge som bildas av bergskedjan Black Cuillin, som reser sig nästan tusen meter över havsytan, är mycket riktigt resterna av en vulkan. De yttre strukturerna har försvunnit och blottat den djupa magmakammare som kokade här för 60 miljoner år sedan.

Robert Jameson vände om innan han kom till de västligaste öarna och gick därmed miste om möjligheten att klassificera det randiga och marmorerade berg som utgör grunden för Yttre Hebriderna. Lewisgnejs, som har fått sitt namn av Lewis, ön där den beskrevs för första gången, bildades för över tre miljarder år sedan genom vulkanisk aktivitet långt nere i jordskorpan. Komplicerade tektoniska förskjutningar innebar att gnejsen, som upprepade gånger har förändrats, pressades upp till ytan och blottades till följd av kraftig erosion. Lewisgnejsen är Brittiska öarnas äldsta bergart och tillhör även de äldsta i hela Europa.

Läs också

Kanske är du intresserad av...