Kampen mot tjuvjägarna

Parkvakternas arbete tar aldrig slut. Personer som ertappas med att fiska i floden eller i sjöarna får sina nät konfiskerade och döms till böter. Kor och getter som betar inne i parken måste drivas hem till byarnas betesmarker, precis som att vakterna kallas ut för att fösa tillbaka vilda djur som har tagit sig in på byarnas åkrar till Kaziranga. Det sistnämnda sker ofta.

24 november 2010

Parkvakternas arbete tar aldrig slut. Personer som ertappas med att fiska i floden eller i sjöarna får sina nät konfiskerade och döms till böter. Kor och getter som betar inne i parken måste drivas hem till byarnas betesmarker, precis som att vakterna kallas ut för att fösa tillbaka vilda djur som har tagit sig in på byarnas åkrar till Kaziranga. Det sistnämnda sker ofta.

Det är dock inget i jämförelse med att stå öga mot öga med beväpnade män på noshörningsjakt. Djurens horn är eftertraktade för tillverkning av dolkskaft i Mellanöstern, och i Asien står de ännu högre i kurs på grund av sin påstådda effekt som naturmedicin. Eftersom ett enda horn kan ge över 200000 kronor på den svarta börsen, är det en handelsvara som människor är villiga att riskera livet för att få tag i.

Under perioden från 1985 till 2005 sköt tjuvjägare 447 Kaziranganoshörningar och åtskilliga parkvakter, medan vakterna å sin sida dödade 90 tjuvjägare och grep 663. Från 1998 minskade antalet dödade noshörningar till under nio om året, men 2007 dödades 18 stycken, och under de första fem veckorna 2008, strax innan NG kom till Kaziranga, hade ytterligare fem djur dödats. Ett av dem var en unge, vars horn knappt hade vuxit ut ännu, medan mammans horn höggs av medan hon fortfarande var vid liv. Hon dog först två dagar senare.

Ett antal personer greps, och det hjälpte, men om man ska döma efter vad som har skett vid tidigare tillfällen så kommer andra tjuvjägare att dyka upp förr eller senare. Kaziranga lider emellertid även av ett annat stort problem, som ingen riktigt kan göra något åt.

Nationalparken är beroende av de kringliggande områdena, om parken ska kunna upprätthålla det spektakulära utbudet av vilda djur. När stora översvämningar inträffar, och jorden försvinner ned under Brahmaputras bruna virvlar, flyr de vilda djuren ut ur reservatet. Så har det alltid varit. Skillnaden är att djuren i dag, oavsett vart de tar vägen, stöter på ett växande antal människor.

Man kan gå vilse i det höga gräs som växer ända ut till Kazirangas södra utkant, men på andra sidan är man omgiven av barn, hundar, höns, getter och kilometervis av risfält. Lite längre bort kan man stöta på ett skjul, i vilket en medtagen ko ligger med ett vätskande sår från en tiger på halsen. En av de boende i trakten berättar hur hon en natt upptäckte tigern i boskapsfållan intill sitt hus.

När grödorna börjar mogna tillbringar hennes man en del nätter i utkanten av deras mark, där han försöker skrämma bort växtätare, allt från hjortar till noshörningar. Djurens fötter gör nämligen gropar i risfältet för varje steg som de tar. Familjen har trots det inga som helst problem med närheten till nationalparken – en kusin tjänar bra på att laga mat till safarituristerna – men de skulle vilja att den byråkrati som ska kompensera människor för de skador som de vilda djuren ställer till med fungerade lite bättre.

Läs också

Kanske är du intresserad av...