En överraskande expedition på isen

Den smältvattensjö som Marco Tedesco studerar har en avrinningsflod, som måste leda till en väldigt glupsk glaciärbrunn. Adam LeWinter och jag är fast beslutna att hitta den, så vi ger oss av beväpnade med isyxor, isskruvar och rep. Vi har inte ens gått 500 meter, när vi stöter på hinder i form av hål i isen. Till en början kan vi gå runt dem, men längre fram går de i det närmas­te ihop, så att vi är tvungna att hoppa över hålen från en vass kant till nästa. Det känns som att hoppa groda på rakblad.

3 juni 2010

Den smältvattensjö som Marco Tedesco studerar har en avrinningsflod, som måste leda till en väldigt glupsk glaciärbrunn. Adam LeWinter och jag är fast beslutna att hitta den, så vi ger oss av beväpnade med isyxor, isskruvar och rep. Vi har inte ens gått 500 meter, när vi stöter på hinder i form av hål i isen. Till en början kan vi gå runt dem, men längre fram går de i det närmaste ihop, så att vi är tvungna att hoppa över hålen från en vass kant till nästa. Det känns som att hoppa groda på rakblad.

Vi provar en annan väg, då vi följer en höjdrygg av is, som löper parallellt med floden. Den här gången går det bättre, och vi vandrar flera kilometer över inlandsisen. Vi kan inte hitta glaciärbrunnen till fots, men vi gör en spännande iakttagelse: på vägen ut var de hål som vi hoppade över åtskilda, runda bassänger, men på tillbakavägen, bara en halv dag senare, har så mycket is smält att hålen har bundits samman av snabbt strömmande vattendrag.

Samma kväll i lägret berättar Marco Tedesco och Nick Steiner att de bekräftat att bottnen i smältvattensjön är täckt med kryokonit.

Kryokonit börjar som ett luftburet sediment, som vinden sprider ut över isen. Det består av orenheter som mineralstoft, som kommer från avlägsna öknar i Centralasien, partiklar från vulkanutbrott och sot. Sotpartiklarna kommer från bränder, både naturliga och anlagda, samt från dieselmotorer och koleldade kraftverk. Den svensk-finske polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld upptäckte och gav namn åt den finkorniga, bruna avlagringen under ett besök på Grönlands inlandsis år 1870. Sedan Nordenskiölds tid har människans aktiviteter dock ökat mängden svart sot i kryokonit, och den globala uppvärmningen har gett det ny betydelse.

Den grönländske geofysikern Carl Egede Bøggild har studerat inlandsisen i 28 år och har börjat fokusera på kryokonit. ”Även om det är mindre än fem procent sot i kryokonit är det sotet som får det att se svart ut”, säger han. Den mörka färgen minskar isens albedo – förmågan att reflektera ljus – och det ökar värmeabsorberingen, som påskyndar avsmältningen.

Varje år faller snö och ett tunt lager kryokonit på inlandsisen. Efter hand som de enskilda årens snötäcke härdar kapslas stoftet in. När somrarna är extra varma smälter många lager av is, och det innebär att extra mycket kryokonit frigörs, vilket ger ett mer koncentrerat, mörkare skikt av sedimentet vid ytan. ”Det är en ond cirkel, som hela tiden förvärras”, säger Carl Egede Bøggild. ”Det motsvarar att man skulle lägga en svart gardin över isen.”

Även inom loppet av vår korta expedition är det som om vi kan se den effekten. På bara en vecka har den smältande isen förvandlat vårt läger till ett slaskigt kaos. Någonstans i fjärran har smältvattensjön försvunnit ned i den glaciärbrunn som vi letade efter. Och James Balogs kameror har dokumenterat alltihop.

Innan expeditionen bryter upp övertalar James Balog mig att gå ned i en glaciärbrunn precis intill lägret. Det är en av de största som EIS-gruppen hittat under sina elva expeditioner till Grönland. Den är stor nog att sluka ett godståg – och definitivt stor nog att sluka mig. Trots det kan jag inte motstå frestelsen att sänkas ned i svalget på denna klyfta, som James Balog har gett namnet ”odjuret”.

Jag firar mig nedför rep täckta med rimfrost. Trettio meter ned är jag omgiven av murar av blå is. Jag blir genomblöt av iskalla stänk. Den blå polarhimlen ovanför mig ramas in av taggiga, tre våningar höga istappar. Under mig försvinner det brusande vattenfall som har borrat detta schakt ned i avgrunden.

Forskare har kastat ned gula gummiankor, små bollar med sensorer och enorma mängder färg i glaciärbrunnarna i hopp om att få reda på vart vattnet tar vägen, och var på Grönlands kust glaciärbrunnarna töms. Man har hittat en del av bollarna och färgen, men samtliga gummiankor har försvunnit. Jag känner mig frestad att gå längre ned och undersöka mer, men jag lägger band på mig. Efter att ha hängt i mitt rep i 20 minuter klättrar jag upp igen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...