Borneo i elfte timmen

Borneos majestätiska skogar går upp i rök och spån. Det finns hopp för öns unika natur, men det kräver att vi sänker efterfrågan på palmolja.

20 november 2009 av Mel White

Dagen börjar långt före gryningen med skriken från gibbonerna, regnskogens väckarklockor. Bland trädtopparna uppvaktar de älskande aporna och varnar rivalerna varandra på sitt uppfordrande språk, vars betydelse jag, deras jordbundne släkting, bara kan gissa mig till.

Från mitt läger leder en stig in i skogen längs ett vattendrag och förbi träd med stammar vars första grenar sitter 30 meter upp på stammen. Medan solljuset försöker tränga igenom det täta lövvalvet går en makak längs strömmen i hopp om att fånga en fisk eller en groda till frukost. Så snart apan försvunnit uppströms rusar ett par manguster ner till brädden, till synes mer intresserade av att leka än av att leta föda.

I en glänta flyger ett par näshornsfåglar iväg på susande vingar mot ett fruktträd och börjar äta. Dessa huvudsakligen svarta fåglar är nästan lika stora som kalkoner och på övernäbben har de en gigantisk röd och gul så kallad kask som skimrar i solskenet. Fåglarna överglänser precis allt annat i skogen, tills ett djur stort som en handflata – djupt sammetssvart, kraftigt rött och elektriskt grönt – fladdrar förbi. Det visar sig vara den praktfulla Raja Brookes fågelfjäril, som med sin vingbredd på närmare 18 centimeter tillhör världens största. Om inte näshornsfågeln får dig att tappa andan – om inte Raja Brookes fågelfjäril gör det – bör du nog kontrollera om du över huvud taget lever.

Senare färdas jag i en liten båt nedför den breda Kinabatanganfloden och vidare uppför en smal biflod. En flock näsapor klättrar i grenarna ovanför mig; de tillbringar nätterna i de höga träden här vid vattnet. Den stormagade hanen vars skrattretande stora näsa hänger som en mogen frukt på hans ansikte är så ful att man nästan inte kan annat än tycka om honom. De flesta av de spetsnäsiga honorna under hans uppsikt bär en unge vid sitt bröst. Silverbladaporna tittar ner och ett skäggsvin står i skogsbrynet och tittar på oss medan vi seglar förbi. Just när båten driver in under en gren som sticker ut över vattnet faller en två meter lång bandvaran ner i vattnet.

En av Borneos asiatiska elefanter går ut i floden och simmar framför båten. Den blåser upp vatten i luften som en val. Den asiatiska elefanten är visserligen liten jämfört med den afrikanska varianten, men när det mörka och glänsande djuret dyker upp vid motsatta stranden ser det ut som om en ö reser sig ur havet. Elefanten är på väg bort till en flock bestående av cirka 30 djur: en hane med långa betar och flera vuxna honor och yngre djur som står intill floden och tuggar på snärjiga klängväxter.

Det här är det mytomspunna Borneo, ön som alla drömmer om och där allt är lika förunderligt som det låter. Vill man se den verkliga ön, Borneo under 2000-talets första årtionde, vore det dock bra om man kunde vara orienthjälmörnen som sitter i ett träd på andra sidan floden. Då skulle man kunna sväva högt ovanför Kinabatangan och se hur snabbt skogen tvingas ge vika för prydliga rader av oljepalmer som sträcker sig kilometer efter kilometer åt alla håll. Palmplantagen är grön och frodig och de välvda palmbladen ger den en exotisk skönhet. Som natur betraktad är den emellertid död, för det finns ingenting i den.

Borneo ligger på ekvatorn mellan Sydkinesiska havet och Javasjön. Så länge människan har existerat har öns naturresurser utnyttjats – en del skulle nog säga ”plundrats” – av det ena folket efter det andra från världens alla hörn.

Kinesiska handelsmän lockades hit av noshörningens horn, det väldoftande träslaget gaharu och fågelbon att laga soppa på. Senare kom muslimska och portugisiska handelsmän för att skaffa peppar och guld. Storbritannien och Nederländerna styrde ön under 1800-talets och det tidiga 1900-talets kolonialism, då man började fälla öns tropiska skog. Den nuvarande indelningen av Borneo – de sydliga tre fjärdedelarna tillhör Indonesien, medan större delen av återstoden tillhör Malaysia, med undantag för några små områden som utgör Brunei – speglar allianserna under den brittiska och holländska kolonialtiden, som slutade med självständighet efter andra världskriget.

Under senare årtionden har bolag från Europa, USA och Australien borrat efter olja och naturgas och brutit kol i dagbrott. Lyxvillor från Amsterdam till Melbourne och från Singapore till Houston har byggts för förmögenheter tjänade på Borneo. Även i Jakarta och Kuala Lumpur ligger lyxvillor byggda för förmögenheter tjänade på Borneo, för ön har effektivt plundrats av Indonesiens och Malaysias politiska och ekonomiska elit.

Andra har lockats hit av rikedomar av ett annorlunda slag, bland andra den store naturforskaren Alfred Russel Wallace, som verkade här i mitten av 1850-talet. Han samlade in över tusen då okända arter, bland annat Raja Brookes fågelfjäril.

Läs också

Kanske är du intresserad av...