En oöverträffad artrikedom

Borneo hyser mer än 15000 kända växtarter, inklusive över 2500 orkidéarter. Sydostasiens låglandsskogar, bland andra Borneos, tillhör världens högsta tropiska regnskogar. I dessa kan det på bara 1,5 hektar skog finnas upp till 240 trädarter. På Borneo växer världens största blomma, världens största orkidé, världens störs­ta köttätande växt och världens största nattfjäril.

20 november 2009

Borneo hyser mer än 15000 kända växtarter, inklusive över 2500 orkidéarter. Sydostasiens låglandsskogar, bland andra Borneos, tillhör världens högsta tropiska regnskogar. I dessa kan det på bara 1,5 hektar skog finnas upp till 240 trädarter. På Borneo växer världens största blomma, världens största orkidé, världens största köttätande växt och världens största nattfjäril. Borneos regnskogars nivåindelade struktur uppvisar världens största mångfald av glidflygande djur: förutom olika arter av flygekorrar även flygdrakar, pälsfladdrare, flyggrodor och – något som en del betraktar som ett skräckscenario – flygormar.

Malajbjörnar och trädleoparder strövar i Borneos skogar, medan två gibbonarter och åtta andra sorters apor klättrar runt i träden. Cirka tusen elefanter har överlevt i den del av ön som utgörs av den malaysiska delstaten Sabah, där floden Kinabatangan rinner ut i Sulusjön. Noshörningarna klarar sig bara nätt och jämnt; mindre än 50 exemplar återstår. Det är dock ett ännu mer karismatisk djur, orangutangen, som kommit att symbolisera Borneo. Orangutangens uttrycksfulla ögon tittar på oss från nyhetsbrev och uppmaningar om bidrag från allehanda naturskyddsorganisationer.

Med tanke på öns oöverträffade artrikedom, med allt från orangutanger och noshörningar till mikroskopiska mossor och ännu oupptäckta skalbaggar – och hastigheten med vilken dess skogar försvinner – kan Borneos framtid mycket väl vara jordens viktigaste naturskyddsfråga. Ur ett makroperspektiv är det kanske överdrivet att påstå att Borneos skogar riskerar att försvinna inom den närmaste framtiden. Ön är väsentligt större än Frankrike och täcks fortfarande till hälften av skog. I öns inre höglänta delar finns dessutom hundratals kvadratkilometer orörd skog, dit endast infödda jägare, tjuvskyttar och gaharusamlare kommer. Vissa områden kan bara nås genom flera dagar långa båtfärder eller vandringar i stiglös vildmark.

De flesta av djurarterna, som orangutanger och elefanter, lever dock i låglandsskogarna, och där är villkoren helt annorlunda. De två senaste årtiondena har uppskattningsvis 8000 kvadratkilometer om året röjts på skog, en yta som motsvarar nästan hela Södermanland. I en artikel i tidskriften Science år 2001 med den illavarslande rubriken ”Slutet för Indonesiens låglandsskogar?” citerades en studie enligt vilken låglandsskogarna på den indonesiska delen av Borneo skulle kunna vara helt borta år 2010. Regeringens insatser har visserligen fått ner den illegala avverkningen och exporten, men det betyder bara att domedagen skjutits upp.

Andra faktorer kan dock snabba upp förloppet. De senaste 20 åren har jättelika oljepalmsplantager brett ut sig över Borneo för att tillgodose efterfrågan på den mycket inkomstbringande olja som utvinns ur palmens frukt. Palmolja används till matlagning och i kosmetika, tvål, desserter samt i ett till synes oändligt antal övriga produkter, till exempel biobränsle. Indonesien och Malaysia står för 86 procent av världens sammanlagda produktion. Växtvillkoren på Borneo är idealiska för detta gröna guld. Trots att naturskyddsorganisationer informerar om palmoljans bidrag till den globala skogsskövlingen – vissa av dem uppmanar rentav till bojkott av palmoljeprodukter – har Indonesien blivit världens största producent med 60000 kvadratkilometer odlad areal, en siffra som år 2020 kan vara dubbelt så stor.

Borneo förfogar även över en annan naturresurs, som är både en ekonomisk välsignelse och en miljöfara: Växtmaterialet som för 300 miljoner år sedan frodades på det som i dag är Borneo och som numera ligger under marken i form av kol. Dagbrott där såväl guld som kol bryts sprider sig över södra och östra Borneo likt koppärr i landskapet. De tränger undan skogen och förorenar floderna. I en värld som håller på att inse följderna av de globala klimatförändringarna har Borneo uppmärksammats internationell av ytterligare ett skäl: runt elva procent av ön täcks av ett specialiserat ekosystem som kallas torvmosseskog. Där växer träden i en jord som under hundratals år bildats genom ansamling av vattendränkt växtmaterial. Torvjorden, som på vissa håll är upp till 20 meter djup, fungerar som en väldig depå för världens kol. Om träden huggs ner och jorden dräneras kommer den tropiska torven att ruttna och avge sitt kol till atmosfären i form av koldioxid. I takt med att jorden torkar ökar dessutom risken för bränder, anlagda såväl som naturliga. De stora bränder som varje år medvetet anläggs i syfte att röja resterna av fälld skog för anläggning av oljepalmsplantager – och som förvärras av frekventa torkperioder – har blivit okontrollerade. Bränderna har fyllt himlen över Borneo med rök, tvingat flygplatser att stänga och orsakat andningsproblem för miljontals människor ända borta på asiatiska fastlandet. Koldioxiden som friges från ruttnande torvjordar, bränder och skogsskövling har gjort att Indonesien i dag bara släpper ut mindre växthusgaser än de starkt industrialiserade Kina och USA.

Tiden är på nu väg att löpa ut för Borneos regnskogar. De vanliga sätten att rädda regnskogar inger bara ett visst mått av hopp. Att utse stora områden till nationalparker eller reservat av olika slag, vilket ofta görs i andra delar av världen, har nästan inte haft någon effekt alls, i varje fall inte på den indonesiska delen av Borneo. Många miljövårdare säger emellertid att skogsavverkningen, som ofta betraktas som ett hot mot djurlivet, faktiskt kan bidra till att skydda en högst väsentlig del av öns natur – under förutsättning att avverkningen sker på ett för miljön hållbart vis.

”Det finns ingen orörd regnskog kvar på Borneo”, säger Glen Reynolds, som är forskningschef på Danum Valley Field Center i Sabah. ”Alla stora områden med ursprunglig låglandsregnskog som kan skyddas har redan skyddats. Det är svårt, men nu måste vi försöka övertyga folk om att det som vi betraktar som sekundär skog kan vara artrik.”

Budskapet är invecklat, men ändå tämligen enkelt. Om man vill skydda Borneos skogar och djurliv krävs det att man omprövar gamla idéer, accepterar nya sanningar och börjar tillämpa nya djur- och naturskyddsmetoder. På grund av den stora mängden kol som är bunden i växterna och jorden kan Borneos bästa hopp inför framtiden vara klimatförändringarnas hårda fakta och vår egen vilja och förmåga att undvika en katastrof.

På motsatta sidan Borneo från Sabah, i den indonesiska provinsen Kalimantan Barat, går en smal asfalterad väg från staden Pontianak nära Sydkinesiska havet. Vägen, som surrar av lastbilar och motorcyklar, passerar butiker och trähus i småbyar åtskilda av risfält. Skörden har just börjat och här och där slår folk kärvar mot trägaller eller kastar upp riskorn i luften, så att vinden för med sig skalen. Det syns inte många spår av skogen som en gång växte här.

Jag reser tillsammans med Dessy Ratnasari, som är forskare i en lokal forskningsorganisation. Vår chaufför, Harun, som i likhet med många andra indoneser bara använder ett enda namn, bryter tystnaden när vi kör förbi en byggnad omgiven av ogräs.

”Han har arbetat på det här sågverket”, översätter Dessy Ratnasari. ”Det gick i konkurs eftersom det inte finns någon skog att avverka längre. Sågverket hade sammanlagt 1300 anställda och betalade ut 800 miljoner rupiah [cirka 600000 kronor] i månaden i löner. Tidigare fanns det flera stora och mindre sågverk runt Pontianak. Nu är det bara ett stort som är i gång”, säger Harun.

Hur kommer det sig att nästan en tredjedel av den regnskog som fanns på Borneo år 1985 var borta år 2005? Det finns ett kort och bara aningen förenklat svar: KKN. Med dessa tre bokstäver, som står för korupsi, kolusi och nepotisme (korruption, maskopi och nepotism), förklarar indoneserna väldigt många av landets problem. Under de 32 år som Suharto var president innan han tvingades bort från makten år 1998 var de indonesiska skogarna bara en av många resurser som behandlades som personlig egendom av honom, hans familj och militärerna som såg till att han ostört kunde sitta kvar vid makten. Efter Suharto har den politiska makten decentraliserats, så att beslut om naturresurser nu fattas på lokal nivå. Resultatet av detta har emellertid alltför ofta blivit det som en miljövårdare kallar ”en demokratisering av korruptionen”.

Lokala ämbetsmän, som i årtionden sett Suharto och andra makthavare plundra landet, började sko sig själva. Många provinsguvernörer, distrikts-bupati (regenter) och poliser började kräva mutor: av skogsbolagen för att ge dem lov att fälla skog som formellt var fridlyst, av illegala skogshuggare för att se mellan fingrarna med deras intrång i nationalparkerna och av oljepalmsföretagen för att tillåta omfattande röjning och avbränning av skogsområden för anläggning av plantager. Situationen förvärrades av det faktum att det rådde stor förvirring kring vem som verkligen ägde och hade juridisk rätt till marken.

Läs också

Kanske är du intresserad av...