Kampen för skogen

På andra sidan gränsen, i den malaysiska ­delen av Borneo, har en okontrollerad avverkning inneburit att så mycket av Sarawaks skogar har försvunnit att de flesta naturskyddsorganisa­tioner som arbetar för att rädda Borneos rika djur- och växtliv i princip har gett upp. I stället inriktar de sig på andra delar av ön. I Sabah, en malaysisk delstat på nordöstra Borneo, står det bättre till med naturen. Trots att oljepalmsplantagerna snabbt brett ut sig där är fortfarande över hälften av Sabah täckt av skog.

20 november 2009

På andra sidan gränsen, i den malaysiska delen av Borneo, har en okontrollerad avverkning inneburit att så mycket av Sarawaks skogar har försvunnit att de flesta naturskyddsorganisationer som arbetar för att rädda Borneos rika djur- och växtliv i princip har gett upp. I stället inriktar de sig på andra delar av ön. I Sabah, en malaysisk delstat på nordöstra Borneo, står det bättre till med naturen. Trots att oljepalmsplantagerna snabbt brett ut sig där är fortfarande över hälften av Sabah täckt av skog. Sabah håller liv i några av de bästa exemplen på regnskog i reservaten Danum Valley och Maliau Basin. (I staten Brunei, där man tjänar så mycket pengar på olja att man inte haft något behov av att utnyttja skogarna, har man bevarat några av Borneos bästa regnskogar. Eftersom staten utgör mindre än en procent av öns totala areal är det dock ett närmast obetydligt bidrag till det övergripande bevarandet.)

Diplomater och icke-statliga organisationer som är verksamma i Indonesien och Malaysia använder ofta det byråkratiska uttrycket ”god ledning”. I klartext betyder det att dra upp politikernas och deras kumpaners händer ur fickorna på de fattiga, ge allmänheten insyn i regeringsarbetet och skapa förutsättningar för en fri debatt. Alla som arbetar med naturskydd på Borneo är överens om att inga insatser – vare sig lagar, regler eller nya naturparker och skyddade områden – kommer att ge resultat utan att dessa åtgärder först genomförs.

”Det finns nästan inget viktigare än god ledning, för om vi inte får rätt på det hjälper inget annat”, säger Frances Seymour vid centret för internationell skogsforskning, CIFOR, en internationell organisation med säte i Indonesien som verkar för skogsbevaring och förbättrade livsvillkor för människor i tropikerna. Det har funnits tecken på framsteg i Indonesien – åtminstone på högre nivå i det politiska systemet – i synnerhet efter år 2004, då Susilo Bambang Yudhoyono valdes till president. En ännu mer glädjande nyhet var när general Sutanto år 2005 blev högste ansvarig för polisen. ”Ingen annan chef för en polisstyrka någonstans i världen har gjort lika stora framsteg som han”, säger en högt uppsatt amerikansk ämbetsman i Jakarta.

Sedan den nya polischefens utnämning har polisen gjort hundratals gripanden för illegal skogsavverkning, inte bara av skogsarbetare på plats (som kan tjäna så lite som motsvarande fjorton kronor om dagen), utan då och då även av timmerhandelns mellanhänder och ämbetsmän. I nationalparken Gunung Palung i Kalimantan Barat, som tidigare var en mardröm av okontrollerad illegal avverkning och tjuvjakt, har förhållandena radikalt förbättrats tack vare en hederlig och idealistisk chef, vars parkvakter numera patrullerar nationalparken i ultralätta flygplan och motorbåtar.

På nationell nivå får många indonesiska ministrar höga betyg, eller åtminstone godkänt, för sina reformsträvanden. ”Ändå vill jag påstå att det är stört omöjligt att få en polis att uträtta någonting här i byn utan att han begär en muta”, berättar en person med kopplingar till en liten naturskyddsgrupp för mig. (Som så ofta när jag talar med en aktivist ber personen i fråga att få vara anonym.)

I flera av de distriktshuvudstäder som jag besöker är det mest iögonfallande resultatet av det ökade lokala självstyret en ny, vräkig administrationsbyggnad; det näst mest iögonfallande är bupatins nya, vräkiga hus. ”Utmaningen består i att komma fram till hur vi hjälper lokalsamhällena och de lokala regeringarna att fatta bättre långsiktiga beslut”, säger Frances Seymour, ”för det vi ser nu är en kortsiktig jakt på snabba pengar. Om tio år kommer jobben och inkomstkällorna att vara borta.” Och då kommer den indonesiska landsbygden att fortsätta att vara lika fattig som förr.

Landsvägen som vi kör på vindlar sig fram mellan kullar av ojämn kalksten i Kalimantan Timur längs en sträcka som för fem år sedan var en smal grusväg avsedd för timmerbilar. I dag finns det bara busksnår här vart man än vänder blicken. Efter att ha kört över en bro över floden Telen stannar vi utanför ett hus som knappt går att kalla ett hus: en endast en kvadratmeter stor träplattform utan väggar. Plattformen står på manshöga träpålar. Taket är en blå plastskiva som hänger i några stänger. På plattformen sitter en kvinna och två barn, och under den leker tre andra barn.

På ett fält bakom huset ligger några fällda träd. Marken är svart efter en nyligen genomförd avbränning; det stiger fortfarande upp rök här och där. Ett stort antal män och kvinnor arbetar på fältet med macheter och långa grävkäppar av järnträ. Skogen förstörs och habitat går förlorade mitt framför ögonen på mig.

Två av männen som arbetar på fältet kommer fram till oss. De heter Udan Usat och Ismael och är onkel och nevö. På huvudet har de konformiga halmhattar i javanesisk stil till skydd mot den starka solen. Deras ansikten och armar är täckta av sot och svetten rinner i rännilar nedför deras hud.

Läs också

Kanske är du intresserad av...