”Livet kommer att bli bättre här”

De kommer från Kenyahstammen och flyttade hit i fjol. Dessförinnan bodde de i byn Long Noran vid Wahaufloden i inre Borneo. Där är skogen sedan länge borta, avverkad av ett stort skogsbolag som en gång ägdes av den ökände Bob Hasan, en av Suhartos vänner och tidigare minister som senare dömdes för korruption. När bara busksnår återstod av skogen började hela området kring deras by, som låg inom bolagets koncessionsområde, brinna. Det inträffade under de stora bränderna år 1997–98, som anlades av företag som förberedde marken för plantagedrift.

20 november 2009

De kommer från Kenyahstammen och flyttade hit i fjol. Dessförinnan bodde de i byn Long Noran vid Wahaufloden i inre Borneo. Där är skogen sedan länge borta, avverkad av ett stort skogsbolag som en gång ägdes av den ökände Bob Hasan, en av Suhartos vänner och tidigare minister som senare dömdes för korruption. När bara busksnår återstod av skogen började hela området kring deras by, som låg inom bolagets koncessionsområde, brinna. Det inträffade under de stora bränderna år 1997–98, som anlades av företag som förberedde marken för plantagedrift. Under en torkperiod spred sig elden snabbt till närliggande områden.

”Vi hade trädgårdar, fruktträd, gummiträd och grönsaksodlingar – alltihop brann ner”, säger Udan Usat. ”Vi låg i konflikt med skogsbolaget. De beskyllde oss för att ligga bakom bränderna, men det var inte vi som gjorde det. Bränderna kom långt bortifrån.”

Efter det blev tillvaron mycket svår. ”Från platsen där vi bodde var vi först tvungna att åka båt en timme och sedan gå ytterligare en och en halv mil för att komma till närmaste bosättning med en marknad”, säger han. ”Det var dyrt att ta båten.”

Regeringen lovade varje familj fem hektar mark längs den här vägen om de var beredda att flytta. Vissa av byborna åkte hit för att se hur marken var. Sedan höll man ett möte och 169 familjer bestämde sig för att börja om här.

”Här befinner vi oss mellan två städer, vilket gör det lättare att sälja våra grödor när skördarna väl kommer”, säger Ismael. Grannfamiljerna hjälps åt med att arbeta på en ny jordlott varje dag. Planen är att odla ris, bananer och den ludna, röda frukten rambutan. Avbränningen som de precis har genomfört gör jorden bördigare och de hoppas kunna skörda för första gången nästa år. För tillfället bor familjerna i temporära bostäder, eftersom det är viktigare att odla fälten än att bygga riktiga hus. Tidigare var Ismael rektor för en skola i Long Noran, och om det en dag blir tillräckligt många barn här vid Telen kommer familjerna kanske också att bygga en skola åt dem.

”Vi hoppas på att kunna få ett bättre liv här”, säger Ismael.

Jag tackar männen för att de har talat med mig och funderar på om jag kanske borde ersätta dem för deras tid. Min kikare kostar mer än de två männen tillsammans tjänar på ett år. När jag vänder mig om för att gå står ett av barnen, en kanske sjuårig flicka, med en plastpåse med två ontoker, stekta degbollar, och lemper, ris insvept i kokosblad, i handen. Hon erbjuder mig en måltid. Hon räcker mig påsen och hennes leende får mitt hjärta att brista.

Trots alla häpnadsväckande skyskrapor som skjuter upp ur marken runt Jakarta och alla de nya bilarna som ger trafikstockningar på gatorna, är det den extrema fattigdomen som är den helt avgörande faktorn för naturskyddet på Borneo. Den drabbar majoriteten av indoneserna, som befolkar tre fjärdedelar av ön. Oavsett vilka strategier miljövännerna väljer för att rädda Borneos biologiska mångfald måste de först erbjuda invånarna ett bättre liv.

”Inget är viktigare än svält”, säger Albertus, medlem i gruppen Green Borneo, med säte i Pontianak. ”På den punkten måste organisationerna förändra sitt sätt att tänka. Bättre hälsa, bättre utbildning, bättre ekonomiska förhållanden – sådant bidrar till att skydda skogen.”

Samtidigt som Dessy Ratnasari visar mig samhällen och naturområden i Kalimantan Barat som förstörts av den icke hållbara skogsavverkningen ser hon till att jag också får kännedom om det goda som den har fört med sig. ”Många människor i Kalimantan Barat har dragit nytta av pengarna från skogsbolagen under sin uppväxttid”, säger hon. ”Jag drog själv nytta av en av sidonäringarna: Min far hade en liten klädaffär och pengarna som folk handlade för där kom från timret. Tack vare det kunde jag gå i skolan och skaffa mig en utbildning.”

Hati-hati, ”var försiktig”, är ett av få indonesiska uttryck som jag har lärt mig. På skyltarna längs den gropiga grusvägen där vi kör står det ”Hati-hati skogsavverkning”. Det är en varm förmiddag i Kalimantan Timur och jag åker i en liten lastbil tillsammans med Erik Meijaard, en holländsk naturskyddsforskare knuten till Nature Conservancy, som har verkat på Borneo i 15 år, och hans kollega Nardiyono. Vi har passerat kilometervis av buskvegetation och inga tecken i landskapet tyder på att det kommer att förändras inom den närmaste tiden. Här växte tidigare låglandsregnskog, men efter avverkningen återplanterades aldrig några träd i området. Under bränderna år 1997–98 ingick området i de omkring 26000 kvadratkilometer skog som brann i Kalimantan Timur. Nu växer det bara buskar, småträd, klängväxter, ormbunkar och gräs här. Jag stirrar på landskapet medan vi kör och tänker att om inte annat så har den regering som tillåtit det här gjort sig skyldig till grov försumlighet.

”Visst är det sorgligt?” säger Erik Meijaard, som om han läst mina tankar. ”Och ändå”, fortsätter han, ”är det i den här sortens skog som Nardi och jag hittar några av de högsta koncentrationerna av orangutanger.” Med ”hittar” menar han att de har räknat bona som orangutangerna gör varje natt eller att de har sett andra tecken som djuren lämnat efter sig. Orangutangerna är de djur bland de stora aparterna som lever allra mest tillbakadraget. De är svåra att få syn på, till och med på platser där de finns i stort antal. Erik Meijaard har redan berättat att han under två och ett halvt års regelbundet fältarbete faktiskt inte har sett mer än två vilda orangutanger.

Lastbilen passerar ett litet krön på vägen – jag känner ett behov av att bedyra att det som jag nu skriver faktiskt inte är påhittat – och längre fram på vägen sitter en mörkt rödbrun varelse. Jag ser den, men det är precis som om hjärnans verksamhet avtar. Mitt på dagen … värdelös buskvegetation … ett djur på vägen … Va? En gibbon?

”Orangutang!” utbrister Erik och Nardi unisont. Lastbilen tvärnitar och vi hoppar ut allihop. Samtidigt drar sig orangutangen tillbaka till den låga vegetationen intill vägen. Jag följer efter den med min kikare medan den kilar iväg. Vid flera tillfällen stannar den till, vänder sig om och tittar på oss, innan den försvinner iväg utom synhåll längre nedför backen.

Den vanligtvis fåordige Nardi är upphetsad. ”Sådan tur du har!” utbrister han om och om igen. ”En orangutang mitt på vägen!” Det flödar kraftuttryck och superlativer ur honom. Det är inte många besökare på Borneo som får se en vild orangutang. De flesta ser bara de halvtama djuren på välkända rehabiliteringscenter som Sepilok i Sabah eller nationalparken Tanjung Puting i Kalimantan Tengah.

Läs också

Kanske är du intresserad av...