Svårt att uppskatta naturen, när man är hungrig

Denna händelse betyder emellertid mer än bara det att jag har haft lika stor tur som den som tar hem en storvinst på lotto. Det som jag precis har sett symboliserar Borneos fantastiska artrikedom – och ger även ett visst hopp om att den ska kunna bevaras för framtiden. ”Den fällda skogen är framtidens natur på Borneo”, säger Siew Te Wong, som arbetar för att bevara den hotade malajbjörnen.

20 november 2009

Denna händelse betyder emellertid mer än bara det att jag har haft lika stor tur som den som tar hem en storvinst på lotto. Det som jag precis har sett symboliserar Borneos fantastiska artrikedom – och ger även ett visst hopp om att den ska kunna bevaras för framtiden.

”Den fällda skogen är framtidens natur på Borneo”, säger Siew Te Wong, som arbetar för att bevara den hotade malajbjörnen.

”På Borneo utrotas inte en art på ett stort område efter en enda avverkning, inte ens efter två eller tre avverkningar”, säger Junaidi Payne på Världsnaturfondens kontor i Sabah. ”Artbalansen påverkas kraftigt, men till och med fåglar, orkidéer och epifyter (växter som lever på andra växter) som har anpassat sig till särskilda förhållanden finns kvar i små dalar och våtmarker. Man kan med andra ord bruka skogen och ändå behålla den biologiska mångfalden. Vad man däremot inte bör göra är att upprätta plantager med monokulturer överallt.” (Ett exempel på detta är oljepalmsplantager.) ”Då förlorar man allt. De är biologiska öknar.”

Världsnaturfondens geograf Raymond Alfred visar mig runt i Sabahs statsägda skogsreservat Ula Segama, där skogen har blivit grundligt – och legalt – avverkad. Här har man lämnat kvar ett skogsområde som ser futtigt ut jämfört med regnskogen som tornar upp sig i närliggande Danum Valley. Ändå har forskarna hittat Borneos största koncentration av orangutanger här – och arten frodas på liknande platser runtom på ön. Raymond Alfred och andra miljövårdare i Sabah har lyckats övertala regeringen att bevara denna sekundära skog, som annars hade gjorts om till en oljepalmsplantage. Ett tio år långt tillfälligt förbud mot skogsavverkning har gett dem tid att studera orangutangerna, och de hoppas kunna starta ett litet hotell och locka till sig några av turisterna som besöker det närliggande rehabiliteringscentret Kinabatangan River Sepilok.

Under senare år har Erik Meijaard ägnat en mycket stor del av sin tid i Kalimantan Timur åt att hjälpa skogsbolagen att hitta hållbara avverkningsmetoder och åt att bistå byborna med sätt att tjäna pengar på skogen. En puritan föreställer sig kanske att det övergripande naturskyddsmålet på Borneo är att upprätta stora områden av helt orörd skog, men för de biologer som verkar i vardagen är en kompromiss det enda realistiska alternativet.

När Erik Meijaard kommer till byarna för att diskutera valet mellan skogsskydd och oljepalmsplantager bukar han aldrig nämna orangutangerna. ”Folk blir uttråkade efter fem minuter. För dem är den bara ännu en apa uppe i träden som västerlänningar gärna kommer och tittar på. Men om jag pratar med dem om fisk i floden eller svin i skogen, då lyssnar de, för det är resurser som de har nytta av.” Erik Meijaard är fullkomligt osentimental när det gäller skogsavverkningen och den ursprungliga regnskogens okränkbarhet. ”Hallå, det här är tropikerna. Vegetationen växer upp igen”, säger han. ”På ett eller annat sätt måste skogarna vara lönsamma”, annars kommer de ofrånkomligen att förvandlas till oljepalmsplantager eller massaved.

”Man försöker övertyga människor som har möjlighet att tjäna pengar här och nu att avstå från sina förmåner till fördel för andra, framtida värden”, säger Paul Hartman, som arbetar med att skydda orangutangerna. ”Bupatin har en femårig ämbetsperiod. Han säger: ’Jag tänker tjäna mina pengar nu.’”

Hållbar förvaltning av skogen innebär att inkomster genereras utan att avverkningen underminerar ekosystemen på lång sikt. Det är verkligen inte lätt att få med sig människor på detta. I Sangatta i Kalimantan Timur pratar jag med Daddy Ruhiyat, som är rådgivare i naturskyddsfrågor åt lokalregeringen. ”Vi har bett skogsbolagen visa att skogarna kan ge lika stor ekonomisk avkastning som oljepalmerna”, säger han. ”Men i dag kommer det inga som helst nya idéer från skogsbrukssektorn om att göra naturen produktivare. Vi har att välja mellan bra skogar och inga pengar eller skogsavverkning och oljepalmsplantager. Det finns en lång lista med företag som begär att få tllgång till mark för odling av oljepalmer.”

Daddy Ruhiyat menar att skogsbruket kan spela en roll i hans distrikt, men först och främst som plantager med snabbväxande teak som kan avverkas vart femtonde år. ”Vi behöver trädslag som ger intäkter på relativt kort sikt”, säger han. ”Vi måste odla skog i plantager. Det är det enda fungerande sättet.”

Jag frågar honom hur han ser på personer som jag, som kommer från ett land som har avverkat sina skogar, brutit sitt kol, utarmat sitt djurliv och blivit rikt på det och sedan kommer till Borneo och ifrågasätter lokalbefolkningens beslut i naturskyddsfrågor.

”Det är fullt rimligt att människor i andra länder engagerar sig i Borneos miljö”, säger han. ”Det har jag inget emot. Men det viktigaste är att ge människor bättre inkomstmöjligheter. Det börjar med oljepalmsplantagerna: de genererar pengar, så att människor kan skapa sig ett bättre liv. Det är svårt för hungriga människor att uppskatta naturen.”

Glen Reynolds på Danum Valley Field Center säger att ”betalning för miljöservice” är det enda som kan hindra utbredningen av oljepalmsplantager och kalhyggen. Uttrycket innefattar alla sätt att betala lokalsamhällen, regioner eller länder för att hålla sin natur sund och välfungerande. ”Utan det kommer det inte att finnas kvar någon låglandsregnskog på Borneo om tio år”, säger Glen Reynolds.

Det uppfattades som ganska kontroversiellt när det i 1997 års Kyotoprotokoll om en minskning av utsläppen av växthusgaser för att motverka klimatförändringar inte fanns med någon punkt om vilka åtgärder som skulle vidtas för att betala för skyddet av befintliga skogar. Vid en internationell klimatkonferens på Bali i Indonesien år 2007 togs ämnet upp som en del av arbetet med att revidera Kyotoavtalet. En ny akronym, REDD (Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation, det vill säga ”minskning av koldioxidutsläpp till följd av avskogning och skogsavverkning”), stod i förgrunden i klimatförändringsdebatten. Miljövårdarna på Borneo såg det omedelbart som det kanske främsta framtidshoppet, eftersom det innebar en möjlighet att upprätta ett ramverk inom vilket rika länder skulle kunna bekämpa klimatförändringar genom att betala för bevaring av stora arealer tropisk regnskog. Det finns visserligen många allvarliga hinder för genomförandet av REDD, men de som ser Borneos regnskog försvinna betraktar det i alla fall som en möjlighet.

”Jag skulle vilja påstå att REDD är en av de bästa chanserna vi har”, säger Frances Seymour vid CIFOR. ”Jag ska uttrycka mig i klartext: Varför fäller folk träden? För pengarnas skull. Om man kan göra det möjligt för folk att tjäna lika mycket eller till och med mer på att låta träden stå, så är det lösningen.”

I slutänden handlar naturskyddsarbetet på Borneo inte om regnskogens skönhet eller om orangutanger, elefanter eller palmolja. Inte en enda av naturvårdarna som jag talar med anser att palmolja i sig är av ondo och de flesta är överens om att en välreglerad industri faktiskt kan vara till fördel för de fattiga utan att Borneos biologiska rikedomar för den sakens skull behöver offras. Anne Casson, en av miljöskyddsgruppen SEKALA:s grundare, talar å de flestas vägnar när hon säger: ”Jag tror inte att det finns någon som säger att man inte ska få framställa palmolja. Frågan är bara var det ska ske någonstans. Oljepalmerna kan odlas på redan avverkad mark i stället för i skogbevuxna områden. Hittills har oljepalmstillstånden delats ut utan att några miljöhänsyn har tagits. Med politisk vilja och god planering kan det förhållandet mycket väl förändras.”

Till syvende och sist handlar det emellertid om pengar. ”Pengar, pengar, pengar”, säger Anne Casson.

Låt mig beskriva ett drömscenario: Vid en grusväg i södra Borneo ligger ett litet trähus. Framför det växer några bananpalmer och på baksidan finns det en liten prydlig köksträdgård. Bredvid huset står en man på knä och tvättar en motorcykel, en Yamaha Jupiter Z. Motorcykeln är röd och glänser i solskenet när mannen spolar av löddret.

Vi säger att mannen heter Pak Wang. På sin nya motorcykel tar han sig till närmaste by på bara några minuter i stället för att, som tidigare, behöva gå i närmare en timme. I byn kan han träffa sina vänner, köpa saker i affärerna, gå på karaokebar och titta på tv i sin farbrors restaurang. Han kan känna sig som en del av den övriga världen.

Pak Wang vill ha en mobiltelefon. De flesta av hans vänner har en, och om han också hade en skulle det bli betydligt enklare att höra med dem vart de ska på söndag kväll för att träffa den vackra kvinnan som heter Unita, hon som säljer frukt i ett stånd i byn.

Detta är budskapet till världen: Om vi vill skydda Borneos skogar och bevara en väsentlig del av deras enastående biologiska mångfald, om vi vill säkerställa att orangutangerna har någonstans att bygga sina bon inför natten, att näshornsfåglarna har frukt att äta och att flyggrodorna har träd att bo i, då finns det bara ett sätt att göra det: Vi måste se till att Pak Wang kan köpa sin mobiltelefon. Och när han har gift sig med den vackra fruktförsäljerskan måste de kunna hålla sina barn friska och låta dem gå i skolan. Det måste finnas ett annat sätt att åstadkomma detta än att förvandla skogarna till oljepalmsplantager eller skapa sterila hål efter dagbrott i landskapet.

Och vi måste komma fram till hur vi gör det medan det ännu finns något kvar att bevara.

Läs också

Kanske är du intresserad av...