Vatten utan salt, tack!

Det råder ingen brist på vatten på planeten – bara brist på sötvatten. Ny teknik kan ge bättre metoder att ta bort saltet!

10 maj 2010

Cirka 300 miljoner människor får i dag sitt vatten från havet eller från bräckt vatten som tagits upp ur marken och som är för salt för att det ska gå att dricka. Det är dubbelt så många som för tio år sedan.

Avsaltning av vatten tog fart på 1970-talet i Mellanöstern och har spridit sig till 150 länder. Inom de kommande sex åren kan nya avsaltningsanläggningar öka den globala vattenförsörjningen med upp till 49 miljarder liter om dagen, vilket är lika mycket vatten som strömmar i Coloradofloden. Orsaken till uppsvinget är enkel: när befolkningar växer, och jordbruk och industri följer med, minskar mängden sötvatten – i synnerhet rent sådant. ”Problemet med vatten är att vi behöver det”, säger Tom Pankratz, som är redaktör för nyhetsbrevet Water Desalination Report. ”Avsaltning är inte ett billigt sätt att få vatten, men ibland är det enda sättet.”

Det är mycket billigare än det var för 20 år sedan. Den första avsaltningsmetoden – som fortfarande är den mest utbredda, i synnerhet i oljerika länder runt Persiska viken – var enkel destillering: man värmer upp havsvatten tills det förångas, och saltet fälls ut, varpå man kondenserar det. Den mest avancerade metoden i dag är omvänd osmos, vilket innebär att vattnet pressas genom ett membran som fångar upp saltet. I förhållande till att koka havsvattnet kräver det mindre energi att pumpa det med över 70 atmosfärers tryck – men det är ändå dyrt.

Forskare arbetar för närvarande på minst tre tekniker som kanske kan reducera energibehovet ytterligare. Den metod som är närmast industriell tillämpning är ”naturlig” osmos. Den innebär att vattnet dras genom ett poröst membran över i en lösning, som innehåller mer salt än havsvatten, men en typ av salt som lätt kan avlägsnas genom förångning. De båda andra metoderna går ut på att förändra själva membranen – den ena genom att använda nanorör av kol, den andra genom att använda samma proteiner som leder vattenmolekyler genom membranen i levande celler.

Ingen av de tre metoderna kommer dock att kunna lösa alla världens vattenproblem. Avsaltning ger oundvikligen upphov till väldigt koncentrerat saltvatten, som kan skada miljön och även vattenförsörjningen. Saltresterna är särskilt svåra att bli av med i anläggningar inne i landet, och de ökar salthalten i delar av Persiska viken.

Dessutom tycks ingen av de nya teknikerna vara tillräckligt enkla och billiga för att kunna ge hopp åt världens fattiga, säger geologen Farouk El-Baz vid Boston University i USA. Tillsammans med representanter för avsaltningsindustrin deltog han nyligen i en konferens, på vilken man dryftade möjligheter att skaffa sötvatten åt Sudans krigshärjade Darfurprovins. ”Jag frågade ingenjörerna ’vad gör ni om ni befinner er i en liten by med 3000 invånare, vattnet finns 30 meter under marken och är väldigt salt, och det inte finns någon elektricitet?’” berättar Farouk El-Baz. ”De satt bara och gapade.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...