Naturens stridsvagnar

En stekhet eftermiddag stannar min guide, Budheswar Konwar, vår öppna jeep på en av­sides belägen väg för att rädda ett annat vattenlevande djur – en sköldpadda – i säkerhet. Resten av gruppen kliver ur för att sträcka på benen och se på. När jag vänder mig åt andra hållet, möts jag av en chockerande syn.”Noshörning!” Den är alldeles för nära och kommer rusande rakt mot oss.

24 november 2010

En stekhet eftermiddag stannar min guide, Budheswar Konwar, vår öppna jeep på en avsides belägen väg för att rädda ett annat vattenlevande djur – en sköldpadda – i säkerhet. Resten av gruppen kliver ur för att sträcka på benen och se på. När jag vänder mig åt andra hållet, möts jag av en chockerande syn.

”Noshörning!” Den är alldeles för nära och kommer rusande rakt mot oss.

Det finns inte tid att hoppa in i bilen och köra iväg, så parkvakten Ajit Hazarika är tvungen att använda geväret. Kulan sprutar upp ett moln av jord framför noshörningens framben. Tillsammans med knallen från geväret gör det att det stora djuret väjer av två sekunder, innan det skulle ha nått oss. Dessa levande stridsvagnar kan springa i över 40 kilometer i timmen, och därför måste alla som besöker Kaziranga, cirka 70000 indiska och 4000 utländska turister om året, ha en beväpnad parkvakt med sig.

Strax därpå möter vi en noshörning som precis har tagit sig ett lerbad. Den dyker upp på vägen tillsammans med en unge. De stannar och vädrar i luften. Ännu en halvstor unge dyker upp, varpå de alle tre försvinner på andra sidan vägen utom synhåll för oss.

Vi hinner inte köra vidare, innan mamman plötsligt kommer rusande genom skogen med kurs rakt mot oss. Vägen är ojämn, och vi kan vare sig backa eller öka farten. Ajit Hazarika hinner inte skjuta, förrän den lerglänsande noshörningen rammar jeepen, som inte kan matcha hennes vikt. Framdörren ger efter. Noshörningen är på god väg att knuffa ned oss i diket. Jeepen står och väger på två hjul, och jag gör mig redo att hoppa, innan den rullar runt. Till skillnad från afrikanska noshörningar stångar de indiska inte fienden. De biter med underkäkens stora, vassa framtänder, och nu är det stora bitmärken på bilen. Till sist dunsar jeepen ned på alla fyra hjulen, och vi kommer iväg. Honan förföljer oss dock i hundra meter, innan vi i sista sekunden försvinner i ett dammoln.

Vi är på väg till en död noshörning, runt vilken man har observerat spår av tigrar. Tigrarna tar upp till 15 procent av noshörningsungarna i Kaziranga, men i det här fallet har rovdjuren alltså fällt en vuxen noshörning, vilket är riskabelt och därför sällan förekommer.

För 100 år sedan utgjorde människor det största hotet mot noshörningarna, och så är det fortfarande. Därför finns det i Kaziranga nästan 600 parkvakter, som ska skydda de stora, oregerliga djuren mot tjuvjägarna. Vakterna opererar i grupper, som har 130 läger att utgå från. Vakterna förflyttar sig två och två eller tre och tre. De färdas till fots, på elefantrygg eller i båtar. Eftermiddagspatrullerna slutar först efter att mörkret har fallit, och morgonvakterna börjar långt före gryningen. Vakterna stannar alltid till vid ett litet tempel helgat åt gudinnan Kakoma, där de ber för sin säkerhet. När det är fullmåne stannar de ute hela natten.

Läs också

Kanske är du intresserad av...