Orange sjöpung och en havsanemon, som döljs till hälften bakom en algtuva.
Den översta delen av pelaren är ikait, som vuxit till under de senaste åren. Den ursprungliga pelaren sågades av, och man ser nu ny ikait ovanför den vinklade sågytan.
Vit nakensnäcka.
En smal pelare formad som en spira. Den översta delen består av nybildad ikait.
En röd sjögurka suger på sina tentakler för att fånga smådjur och växter.
En havsanemon med både kropp och tentakler – ett ovanligt foto, för vanligtvis är kroppen dold.
Två valthornssnäckor.
Möjligen några långa maneter och alger på Ikkapelare.
Sjögurka.
Förmodligen havsanemoner.
Dykarna experimenterade med olika metoder för att samla in en del av det källvatten som rinner inne i pelarna, och som bidrar till att bilda dem. Metoden på bilden fungerade inte. En pelare sågades av och en plastpåse drogs ned över stumpen. Eftersom källvatten är lättare än saltvatten skulle källvattnet flyta uppåt. I princip. I själva verket var vattnet för blandat för att det skulle gå att använda till kemiska analyser.
Närbild av sjögurka.
Smal pelare av nybildad ikait, som sannolikt vuxit upp under de senaste cirka tre till sju åren.
Ikkapelare med rödalger (lila), kalk (gulgrått) och nybildad ikait (vitt).
Eremitkräfta undersöker en valthornssnäcka.
Det ena hörnet av den största Ikkapelaren, som kallas Atollen.
Ikkafjordens mer än 800 mineralpelare varierar i storlek från motsvarande en blyertspenna till 20 meter höga och massiva kalktorn.
Nybildad vit ikait med sjöborre, som äter på småalger.
Havsanemonernas Ikkapelare.
Nybildad ikait.
Nakensnäcka på väg över de hårda rödalgerna.
