Historiens värsta dag på Everest

Den 10 maj 1996 omkom åtta människor på Mount Everest.

3 maj 2013 av Hans Henrik Fafner

Minst 300 personer har omkommit i sina försök att nå toppen av Everest, men vissa år och vissa dagar har gått till historien som särskilt dramatiska.

Den utan tvekan värsta dagen var den 10 maj 1996, då åtta personer omkom. Det var också det värsta året i bergets historia med 15 dödsfall totalt.

Tio år tidigare hade de nepalesiska myndigheterna lättat på restriktionerna, så den dagen fanns hela fem olika expeditioner på berget.

Dagen började med bra väder, och de sammanlagt 33 deltagarna begav sig upp i ”dödszonen”, som kom att leva upp till sitt namn. Det är den del av berget som ligger över 8000 meter – där är luften tunn, de flesta bergsbestigarna är redan utmattade efter klättringen dit, och det gäller att inte vistas där för länge.

De första medlemmarna av den expedition som leddes av den erfarne bergsbestigaren Rob Hall från Nya Zeeland nådde toppen klockan 13.30. Inför deltagarna hade Rob Hall inskärpt en viktig regel: har man inte nått toppen före klockan 14.00 måste man vända om, för en oförberedd övernattning i dödszonen är livsfarlig. Trots att det drog ihop sig till storm längre ned fortsatte dock de övriga expeditionerna uppåt, och den sista nådde toppen först klockan 15.45.

Den kraftiga stormen slog mot bergstoppen, medan de var på väg ned. De fasta repen försvann i snöyran, och flera deltagare tappade orienteringen ock kom ifrån varandra. De förlorade dyrbar tid. Medan stormen ven med över 100 iskalla kilometer i timmen, var ett par av expeditionerna fångade nära toppen. Rob Halls lag och de övriga samlades lite längre ned. Sikten var i stort sett obefintlig, och när mörkret föll, hade de inget annat val än att sätta sig titt intill varandra i hopp om att överleva natten i dödszonen. Morgonen därpå var de tre medlemmarna i en indisk expedition döda, fem andra hade mist livet, och många av de överlevande hade fått svåra frostskador.

I den efterföljande debatten påstod det att en utbredd brist på erfarenhet bland deltagarna var en del av problemet, samtidigt som två av expeditionerna hade konkurrerat inbördes och därför inte vänt om i tid. Utmattning och sömnbrist har också försvagat deltagarna, och med den rådande vindstyrkan beräknas luftens syrehalt i dödszonen ha minskat med ytterligare 14 procent.

Läs också

Kanske är du intresserad av...