Guldgrävarna

Rosemery Sánchez Condori är bara nio år gammal, men hennes händer ser ut som åldrat läder. Det är det som händer när en flicka står ute i Andernas sol och krossar sten. Sedan Rosemerys pappa blev sjuk i La Rinconadas gruvor för åtta år sedan har hennes mamma tillbringat elva timmar om dagen med att samla sten vid gruvorna och krossa dem för att hitta små guldkorn som annars förbises. Under skolloven hjälper Rosemery ibland sin mamma uppe på berget. Det är visserligen barnarbete, men för en flicka vars familj lever ur hand i mun är det en källa till stolthet.

9 november 2009

Rosemery Sánchez Condori är bara nio år gammal, men hennes händer ser ut som åldrat läder. Det är det som händer när en flicka står ute i Andernas sol och krossar sten. Sedan Rosemerys pappa blev sjuk i La Rinconadas gruvor för åtta år sedan har hennes mamma tillbringat elva timmar om dagen med att samla sten vid gruvorna och krossa dem för att hitta små guldkorn som annars förbises. Under skolloven hjälper Rosemery ibland sin mamma uppe på berget. Det är visserligen barnarbete, men för en flicka vars familj lever ur hand i mun är det en källa till stolthet. ”Förra året hittade jag två gram guld”, berättar Rosemery upprymt. ”Det räckte till skolböcker och uniform.”

I guldgrävarkollektiv runtom i världen är guldletandet en angelägenhet för hela familjen. Av världens 12–15 miljoner självständiga guldgrävare beräknas 30 procent vara kvinnor och barn. På berget över La Rinconada försvinner männen ner i gruvorna, medan fruarna sitter vid stenhögarna och rytmiskt svingar sina tvåkiloshammare. Kvinnorna i sina traditionella långa kjolar och plommonstop har inte tillgång till barnomsorg, men de är i stort behov av extrainkomster, så ibland tar de med sig sina barn. Det är oförutsägbarheten i gruvornas lotterisystem – och i många fall männens trolöshet – som tvingar upp kvinnorna på berget. Då vet de åtminstone att de sex–åtta gram guld som de hittar varje månad (till ett värde av 1600 kronor) går till familjen och inte spenderas på barerna och bordellerna i stadens glädjekvarter.

Inget annat än guld, orsaken till så mycket begär och fördärv, hade kunnat skapa en så motsägelsefull plats som La Rinconada. Staden är avlägset och otillgängligt belägen på 5100 meters höjd – till och med syre är en bristvara här – men ändå växer den med förbluffande hastighet. Om man närmar sig staden från högslätten skymtar man först några hustak under en praktfull glaciär som ligger draperad som en brudslöja över berget. Sedan kommer stanken. Den kommer inte bara från skräpet som slängts nedför bergssluttningen, utan också från allt mänskligt avfall och industriavfall som hopar sig på stadens gator.

Trots att La Rinconada växt – på sex år har antalet gruvor som genomborrar glaciären stigit från 50 till omkring 250 – finns här nämligen få bekvämligheter: inga sanitära anläggningar, ingen renhållning, ingen vattenvård, inget postväsen, inte ens en polisstation. Den närmast belägna polisstationen, med bara en handfull poliser, ligger en timme nedför berget. La Rinconada är en plats som bokstavligt talat är höjd över lagen.

Bakom La Rinconcadas enorma tillväxt ligger två viktiga faktorer: det stigande guldpriset och det faktum att staden fick elektricitet år 2002. Numera använder guldgrävarna tryckluftsborrar förutom hammare och mejslar. Traditionella fotdrivna stenkrossar har ersatts av små elektriska krossmaskiner. Elektriciteten har inte gjort gruvdriften renare. Det släpps tvärtom ut mer kvicksilver och andra gifter i naturen än någonsin förr. Nästan alla påstår emellertid att det aldrig har utvunnits så mycket guld i La Rinconada som nu. Uppskattningarna varierar mellan två och tio ton om året, till ett värde av mellan 490 miljoner och 2,4 miljarder kronor. Ingen vet emellertid säkert, för mycket av guldet här existerar inte officiellt.

Perus departement för energi och gruvdrift övervakar noga guldproduktionen, och det har man all anledning att göra: guld är nämligen Perus största exportvara och landet har blivit världens femte största producent av den ädla metallen. Den nuvarande utvinningen på 187,5 ton är över åtta gånger större än 1992 års utvinning. Departementet har emellertid inget kontor i La Rinconada. Lokalbefolkningen hävdar att det inte förs någon ordentlig statistik över hur mycket guld som utvinns här, vilket delvis beror på att gruvägarna rutinmässigt underrapporterar för att slippa beskattning. ”Vi är konkursmässiga allihop!” utbrister en av dem med ett skratt. ”Det är i alla fall vad vi säger.”

Även en andel av den obearbetade malmen försvinner. I en guldbutik i staden erkänner en 19-årig guldgrävare vid namn Leo glatt att de 1,9 gram guld som han växlar in mot kontanter kommer från sten som han tagit ur ett lager som hans far bevakar. ”Det gör vi fyra–fem gånger i veckan och delar på vinsten”, säger Leo. ”Ingen märker att stenarna saknas.”

Många av guldgrävarna i La Rinconada existerar inte heller officiellt. Det finns inga avlöningslistor – bara säckar med sten – och vissa gruvägare bryr sig inte ens om att skriva upp arbetarnas namn. Cheferna kan bli tämligen förmögna på slavkontrakt av detta slag. Direktören för en av de större gruvorna i La Rinconada säger att gruvans utbyte är 50 kilo var tredje månad, vilket innebär guld för motsvarande drygt 40 miljoner kronor om året. Under sin månatliga cachorreo får hans arbetare i genomsnitt tio gram guld, eller omkring 25000 kronor om året.

Trots denna diskrepans protesterar gruvarbetarna inte; de tycks faktiskt föredra den lilla chansen till storvinst en gång i månaden framför vissheten om låga löner och ständig fattigdom som bönder. ”Det är ett grymt lotteri”, säger Juan Apaza, guldgrävaren med guldtanden uppe på glaciären, ”men det ingjuter åtminstone hopp i oss.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...