Kerala, Indien: En atmosfär av guld

Guldsmyckena tas upp ur sammetsaskarna ett efter ett. Det är familjeklenoder som den 23-åriga indiska bruden Nagavi alltid har vetat att hon skulle bära på sin bröllopsdag. Nagavis pappa äger en kaffeplantage i den indiska delstaten Karnataka och hon är hans äldsta dotter. Nagavi har alltid fascinerats av bröllop där två välbärgade indiska familjer slås samman. Det är dock först samma morgon som hon själv ska ingå ett arrangerat äktenskap med en annan plantageägares son som hon inser hur otroligt vacker traditionen att bära guld kan vara.

9 november 2009

Guldsmyckena tas upp ur sammetsaskarna ett efter ett. Det är familjeklenoder som den 23-åriga indiska bruden Nagavi alltid har vetat att hon skulle bära på sin bröllopsdag. Nagavis pappa äger en kaffeplantage i den indiska delstaten Karnataka och hon är hans äldsta dotter. Nagavi har alltid fascinerats av bröllop där två välbärgade indiska familjer slås samman. Det är dock först samma morgon som hon själv ska ingå ett arrangerat äktenskap med en annan plantageägares son som hon inser hur otroligt vacker traditionen att bära guld kan vara.

När Nagavi är redo för sitt bröllop har den universitetsutbildade flickan med en förkärlek för jeans och T-shirt förvandlats till en indisk prinsessa som strålar av guld. Det vackert utformade huvudsmycket av 2,5 kilo guld är så tungt att hennes huvud dras bakåt. Tre guldhalsband och ett dussin armringar fungerar som motvikter. Klädd i en 5,5 meter lång sari med invävda guldtrådar anstränger sig Nagavi för att hålla balansen medan hon långsamt går ut ur sitt barndomshem och, som traditionen bjuder, tar farväl genom att kasta ris över huvudet.

Guldskatterna som Nagavi bär – och smyckena och sarierna som ligger i bagageutrymmet på stadsjeepen som ska föra henne till bröllopslokalen – är ingen traditionell hemgift. I denna krets av kaffeodlare utanför staden Chikmagalur betraktas det – i motsats till hur det är i många fattigare delar av Indien – som opassande att brudgummens familj ställer konkreta krav. ”Detta är min ’andel’ av familjens förmögenhet”, säger Nagavi om guldsmyckena, som är värda miljontals kronor. Som vid alla andra indiska bröllop ska guldet också visa vilka värden hon för med sig in i äktenskapet. ”Med döttrar måste man börja spara i guld från dagen då de föds. Det är viktigt att de gifter sig väl”, säger Nagavis pappa, C P Ravi Shankar.

Ingen annanstans i världen finns lika starka traditioner kring guld som i Indien. Landets en miljard invånare har en genomsnittlig årsinkomst på motsvarande 21900 kronor, men i årtionden har Indien haft den överlägset största efterfrågan på guld. År 2007 konsumerade Indien 773,6 ton guld, omkring en femtedel av världsmarknaden och över dubbelt så mycket som den näst största konsumenten Kina (363,3 ton) och USA (278,1 ton). Väldigt lite guld utvinns i Indien, men indierna har hamstrat runt 18000 ton av metallen – över 40 gånger så mycket som landets centralbank har.

Indiernas guldmani kommer sig inte bara av att de älskar överdåd eller av att den framväxande medelklassen har blivit rikare. Guld spelar en stor roll för muslimer, hinduer, sikher och kristna i nästan alla livets viktiga skeden, men främst vid bröllop. Det ingås omkring tio miljoner bröllop i Indien varje år och med få undantag utgör guldet en central del både i själva skådespelet och som en symbol för det kulturella mötet mellan familjer och generationer. ”Det ligger i vårt DNA”, säger butikschefen K A Babu i guldsmedsbutiken Alapatt i den sydvästindiska staden Cochin. ”Guld betyder lycka.”

Detta framgår tydligast vid festivalen Akshaya Tritiya, som äger rum på våren och som enligt hinduernas kalender är den lyckosammaste dagen att köpa guld på. Denna dag köper indierna så många guldsmycken – 49 ton år 2008 – att det vida överstiger det som köps på alla årets övriga dagar i hela världen, vilket ofta får guldpriset att stiga lite grand.

Resten av året är guldhandelns epicentrum Kerala, en relativt välmående delstat på Indiens sydspets med bara tre procent av landets invånare, men med sju–åtta procent av guldmarknaden. Det väntar man sig kanske inte av ett område som har en av världens få demokratiskt valda marxistiska regeringar. Det har dock historiska orsaker. Kerala var ett viktigt hamnområde för kryddhandel, vilket innebar att man tidigt kom i kontakt med guld: romarna gav guldmynt för peppar, kardemumma och kanel, och senare kom guldet med kolonisatörerna: portugiser, holländare och engelsmän. Historiker från trakten hävdar dock att det var regionens uppror mot hinduernas kastsystem (enligt vilket de lägsta kasten endast får smycka sig med slipade stenar och ben) och den efterföljande masskonverteringen till kristendom och islam som gjorde guldet till mer än en handelsvara. Då blev det en symbol för självständighet och rörlighet mellan samhällsklasserna.

Denna långa historia till trots hungrar Kerala efter guld som aldrig förr. På väg från flygplatsen till Cochin hänger stora reklamskyltar med kvinnor som bär bröllopssmycken. Indiens största guldhandelskedjor kommer alla från Kerala och längs en tre kilometer lång sträcka på Cochins huvudgata Mahatma Gandhi Road ligger 13 stora utställningslokaler med guld. Inom överklassen och bland yngre i Bombay och Delhi håller guldet eventuellt på att tappa mark till diskretare – och dyrare – material som platina och diamanter. Trots att människor i Kerala blivit rikare (tack vare många gästarbetare i Persiska viken) och bättre utbildade (91 procent kan läsa och skriva) håller de fast vid sin kärlek till guldet. Hemgifter är förbjudna i Indien, men förekommer ändå vid de flesta bröllop – och i Kerala utgörs de oftast av guld.

”Vi växer upp i en atmosfär av guld”, säger Renjith Leen, redaktör på den rikstäckande nyhetstidskriften The Week, med huvudkontor i Cochin. När ett barn föds i Kerala smörjer mormodern eller farmodern in ett guldmynt med honung och droppar lite grand på barnets tunga, för det betyder lycka. I samband med alla stora händelser under barnets första sex månader, från dopet till första gången barnet äter fast föda, får det gåvor i form av guldsmycken. När barnet fyller tre år tar en familjemedlem ett guldmynt och ritar ord på barnets tunga för att det ska få vältalighetens gåva.

Var för sig ger ingen av dessa ceremonier en bild av hur genomsyrad den indiska ekonomin är av guld. ”Guld är grunden i vår ekonomi”, säger K A Babu i guldsmedsbutiken. ”Folk betraktar det som den bästa formen av säkerhet, och inget annat kan ge lika snabba pengar.” Det är en gammal indisk tradition att hamstra guld inför sämre tider för familjens räkning. Det är också tradition att pantsätta smycken i nödlägen – för att sedan köpa tillbaka dem. Detta är en tjänst som bankerna fortfarande erbjuder. På 1990-talet försökte bankerna sluta med pantsättning, men det ledde till upplopp och självmord bland skuldtyngda kunder, och regeringen beordrade dem att fortsätta.

Många bönder i Kerala föredrar dock den lätta tillgången till ”privata långivare”, som den tunnhårige mannen i 70-årsåldern, George Varghese. Han arbetar hemifrån tre timmar söder om Cochin och berättar att han handlar med pantsatt guld för 2,5 miljoner kronor i månaden, en siffra som är högre under skördetiden och bröllopssäsongen. Det är en nästintill perfekt fungerande verksamhet, för trots att räntorna på kortfristiga lån kan uppgå till en procent om dagen är det ytterst få som inte betalar tillbaka lånen. Inga indier vill släppa ifrån sig sitt guld. ”Inte ens när guldpriset steg till tusen dollar unset var det någon som sålde sina smycken eller mynt”, säger George Varghese. ”Guldet är deras besparing och de är fast övertygade om att den kommer att fortsätta växa.”

När guldpriset stiger får dock fattiga familjer svårare att skaffa det guld som de behöver som hemgift. Hemgiften har visserligen fortfarande den sociala effekten att den gör brudens och brudgummens familjer mer ekonomiskt jämställda, men det stigande guldpriset har även lett till våld. I grannstaten Tamil Nadu har begäret efter guld lett till våld i hemmet (i regel är det mannens familj som misshandlar bruden för att hemgiften är för liten) och aborter (i familjer som desperat försöker slippa den ekonomiska börda det innebär att få en dotter).

Till och med i Kerala händer det att fattiga människor inte klarar pressen. Den 59-åriga änkan Rajam Chidambaram bor i ett slumkvarter i utkanten av Cochin. Hon hittade nyligen en ung man till sin enda dotter, som är 27 år. Brudgummens familj krävde dock en hemgift som var alltför stor för henne: 25 guldmynt eller 200 gram guld (som för åtta år sedan kostade motsvarande 13375 kronor och i dag över 42000 kronor). Rajam Chidambaram är städerska och har bara de två örringarna som hon själv bär. Hon har haft ett guldhalsband, men med det betalade hon sin avlidne mans sjukhusräkningar. ”Jag var tvungen att gå med på brudgummens krav”, säger Rajam Chidambaram och torkar tårarna. ”Annars hade min dotter tvingats bo kvar hemma resten av livet.”

Det slutade med att en lokal långivare gav henne ett lån till dotterns hemgift. Nu slipper Rajam Chidambaram skämmas för att ha en ogift dotter, men i gengäld har hon en skuldbörda som hon kanske får dras med hela livet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...