Tur är det enda man kan hoppas på

Det verkligt skonongslösa lotteriet för områdets guldgrävare och deras familjer är dock kampen för överlevnad på denna farliga, utplundrade plats. Den förväntade levnadsåldern i La Rinconada är bara 50 år, 21 år under landets ge­nomsnitt. Gruvolyckor med dödlig utgång inträffar regelbundet, ofta orsakade av primitiva sprängmedel i händerna på oerfarna eller berusade guldgrävare. Och om de inte dör i en explosion tar kanske koloxiden deras liv.

9 november 2009

Det verkligt skonongslösa lotteriet för områdets guldgrävare och deras familjer är dock kampen för överlevnad på denna farliga, utplundrade plats. Den förväntade levnadsåldern i La Rinconada är bara 50 år, 21 år under landets genomsnitt. Gruvolyckor med dödlig utgång inträffar regelbundet, ofta orsakade av primitiva sprängmedel i händerna på oerfarna eller berusade guldgrävare. Och om de inte dör i en explosion tar kanske koloxiden deras liv.

Peru har strikta lagar som reglerar säkerheten i gruvorna, men det är inte mycket tillsyn i La Rinconada. ”Av de 200 gruvbolagen här är det bara fem som kräver att gruvarbetarna bär hela säkerhetsutrustningen”, berättar säkerhetsingenjören Andrés Paniura Quispe, som arbetar för ett av de få bolag som håller en hög standard. Då kräver emellertid ändå hans arbetsgivare att gruvarbetarna själva ska betala för sin säkerhetsutrustning.

Guldgrävarna förhåller sig till livsfaran med en eftertänksam fatalism. Ett tankespråk lyder: ”Al labor me voy, no sé si volveré” – ”Jag går till arbetet, men jag vet inte om jag kommer hem igen.” Faktum är att ett dödsfall i gruvan betraktas som ett gott omen för de som klarar sig. I Anderna har man förrättat människooffer i hundratals år och de anses fortfarande vara den högsta formen av offer till bergsguden. Lokalbefolkningen lever i övertygelsen att den kemiska process som äger rum när berget absorberar en människas hjärna för guldmalmen närmare ytan, så att den blir lättare att hitta.

Gudarna kan dock knappast gilla det faktum att naturen i La Rinconada blivit så förgiftad. Det orenade avloppsvattnet och skräpet på de myllrande gatorna är obetydliga problem jämfört med de många ton kvicksilver som släpps ut när guldet skiljs från malmen. UNIDO uppskattar att guldgrävarkollektiven släpper ut två–fem gram kvicksilver för varje gram utvunnet guld. Det är skakande siffror med tanke på att kvicksilverförgiftning kan ge allvarliga skador på centrala nervsystemet och alla viktiga organ. Enligt peruanska miljövårdare förorenar kvicksilvret från La Rinconada och den närliggande gruvstaden Ananea floder och sjöar ända ner till Titicacasjön 25 mil därifrån.

De som påverkas mest av miljöförstöringen är människorna som bor i trakten kring La Rinconada. Rosemerys pappa, Esteban Sánchez Mamani, har arbetat här i 20 år, men numera går han sällan ner i gruvorna. En kronisk sjukdom har gjort honom kraftlös och gett honom förhöjt blodtryck. Esteban Sánchez Mamani vet inte riktigt vad det är han lider av. Han fick inget entydigt svar när han uppsökte läkare, men han tror att det är miljöföroreningarna som har gjort honom sjuk. ”Jag vet att gruvorna har kostat mig många levnadsår”, säger Esteban Sánchez Mamani. Hans böjda gestalt får honom att se betydligt äldre ut än sina 40 år. ”Men det är det enda liv vi känner till”, säger han.

Nu avgörs familjens öde av malmen som Esteban Sánchez Mamanis fru Carmen släpar ner från berget. Han sitter på golvet i familjens stenhydda och krossar stenarna och lägger bitar med guldkorn i en kaffekopp. Rosemery sitter på en säck ris och läser läxor samtidigt som hon överöser husets gäst med frågor om livet utanför La Rinconada: ”Tuggar ni koka i ert land? Har ni alpackor?” Hon går bara i första klass, men vet redan att hon vill bli revisor och bo i USA. ”Jag vill långt bort härifrån”, säger hon.

Rosemery följer med när hennes pappa går upp till ägaren av en liten krossmaskin med sina två säckar malm – veckans skörd. Detta ingår i den eviga rutinen, men varje gång hoppas Esteban Sánchez Mamani på en storvinst, eller åtminstone tillräckligt mycket guld för att hans två barn ska kunna fortsätta gå i skolan. ”De ska få en utbildning, så att de kan ta sig härifrån”, säger Esteban Sánchez Mamani, som själv aldrig gick ut sjunde klass.

Far och dotter står tillsammans och ser på medan ägaren utför den urgamla konsten. Med bara händerna skvalpar han runt flytande kvicksilver i ett träfat för att skilja guldet från stenen. De kvicksilverhaltiga resterna slänger han ut i ett vattendrag bakom skjulet. Nio meter bort fyller en ung flicka en plastflaska med det förorenade vattnet. Inne i skjulet riktas emellertid allas blickar mot den silverglänsande klimpen som samlar sig: Innanför kvicksilvret finns en okänd mängd guld.

Esteban Sánchez Mamani stoppar klimpen i fickan och traskar iväg uppför backen till en affär som köper guld. Köpmannen, en av hundratals i staden, bränner bort kvicksilvret med en blåslampa. De giftiga ångorna far ut genom en utströmningsrör och upp i den kalla, tunna luften. Medan köpmannen arbetar vandrar Esteban Sánchez Mamani fram och tillbaka med sin slitna grå mössa i handen.

Efter tio minuter syns en liten guldklimp i flamman. Esteban Sánchez Mamani rynkar ögonbrynen. Den väger bara 1,1 gram. Köpmannen tar ett par sedlar från en bunt. Med en axelryckning ger han Esteban Sánchez Mamani en summa som efter det att krossmaskinens ägare fått sitt blir cirka 150 kronor åt familjen. ”Bättre lycka nästa gång”, säger köpmannen. Kanske nästa månad, eller månaden därpå. Esteban Sánchez Mamani är väl medveten om att tur är det enda man kan hoppas på när man försöker försörja sig uppe på en glaciär.

Läs också

Kanske är du intresserad av...