Klot som vårt

Under människans hela historia har vi bara känt till en jord i universum. Snart hittar vi kanske fler som kan hysa liv.

9 februari 2010 av Timothy Ferris

Det tog människan tusentals år att utforska sin egen planet och hundratals år att förstå sig på sina grannplaneter, men i dag upptäcks nya världar varje vecka. Hittills har astronomerna identifierat över 400 så kallade exoplaneter, planeter som kretsar kring andra stjärnor än solen. Många av dem är så märkliga att det nästan övergår vår fattningsförmåga. Cirka 260 ljusår från jorden finns en Ikarosliknande ”varm Saturnus” som kretsar så snabbt kring sin stjärna att ett av dess år varar mindre än tre jorddygn. Kring en annan stjärna 150 ljusår bort kretsar en svedd ”varm Jupiter” vars övre atmosfär slungas iväg och bildar en jättelik, kometliknande svans. Tre planeter har hittats i mörkret kring en pulsar, resterna av en tidigare stjärna som krympt till en roterande atomkärna stor som en stad, medan otaliga världar fallit in i sina stjärnor eller slungats ut ur sina solsystem för att färdas genom rymden i evigt mörker.

Bland alla dessa udda existenser letar forskarna efter ett spår av något bekant: jordliknande planeter som kretsar på rätt avstånd från sina stjärnor (varken för varma eller för kalla) och som därmed skulle kunna hysa liv av det slag som vi känner till. Ännu har man inte hittat någon planet exakt som vår, troligen för att en sådan är så svår att upptäcka. Att få syn på en planet som är lika liten och mörk som vår i det starka ljuset från en stjärna är som att försöka hitta en eldfluga i ett fyrverkeri. Att iaktta planetens effekt på stjärnans tyngdkraft är som att försöka höra en syrsa i en tornado. Genom att pressa tekniken till det yttersta har astronomerna dock trots allt kommit närmare att hitta en annan jord och leta efter livstecken på den.

Än så länge har endast elva exoplaneter fotograferats. Alla är stora, ljusa och kretsar långt från sina stjärnor. Nästan alla andra har upptäckts med den spektroskopiska dopplerteknik genom vilken stjärnljus analyseras för att man ska hitta tecken på att stjärnan flyttas en aning fram och tillbaka av sina planeters tyngdkraft. På senare år har astronomerna förfinat dopplertekniken. Nu kan de se när en stjärna dras ur sin rotation i en hastighet av bara en meter per sekund, ungefär lika snabbt som en människa går. Det räcker för att upptäcka en jätteplanet med stor omloppsbana eller en liten planet som kretsar väldigt nära sin stjärna, men det räcker inte för att hitta en planet av jordens storlek i något som ens är i närheten av jordens 150 miljoner kilometers avstånd från sin stjärna. Jorden påverkar solen med cirka en tiondels gånghastighet, vilket motsvarar en babys kryphastighet. En så svag signal kan astronomerna ännu inte utläsa av en avlägsen stjärnas ljus.

En annan metod är att iaktta en stjärnas regelbundna ljusstyrkeförändring när en planet i kretslopp passerar framför stjärnan och skärmar av lite av dess ljus. Det är troligen högst en tiondel av alla planetsystem som är orienterade så att en miniförmörkelse av detta slag, en så kallad transit eller passage, syns från jorden. Det innebär att astronomerna kan övervaka ett stort antal stjärnor, men ändå bara ha möjlighet att iaktta ett fåtal passager. Den franska COROT-satelliten, som nu är inne på det tredje och avslutande året av sitt huvudsakliga uppdrag, har upptäckt sju passerande exoplaneter, av vilka en är bara 70 procent större än jorden.

Läs också

Kanske är du intresserad av...