På besök i solenergistaden

En kall decembermorgon väster om Frankfurt i Tyskland ­hänger en iskall dimma i träden. Solen skyms av moln och jag står och skakar av köld på ett krön ovanför staden Morbach. Jag ser vingarna på ett hundra meter högt vindkraftverk svepa förbi och försvinna in i ärtsoppan igen. Längre ner kämpar ett fält fullt av solpaneler med att absorbera lite ljus. Vem hade kunnat ana att Tyskland skulle bli världens största producent av solcellsenergi med en kapacitet på mer än fem gigawatt?

6 november 2009

En kall decembermorgon väster om Frankfurt i Tyskland hänger en iskall dimma i träden. Solen skyms av moln och jag står och skakar av köld på ett krön ovanför staden Morbach. Jag ser vingarna på ett hundra meter högt vindkraftverk svepa förbi och försvinna in i ärtsoppan igen. Längre ner kämpar ett fält fullt av solpaneler med att absorbera lite ljus. Vem hade kunnat ana att Tyskland skulle bli världens största producent av solcellsenergi med en kapacitet på mer än fem gigawatt?

Bara en bråkdel av denna energi kommer från små, centraliserade anläggningar som den här i Morbach eller den vidsträckta, 1,1 kvadratkilometer stora Solarpark Waldpolenz, som tack vare tunnfilmstekniken nyligen har kunnat byggas på en övergiven, gammal sovjetisk flygbas strax utanför Leipzig i det forna Östtyskland. Mark är dyrt i Tyskland, så solpanelerna monteras huvudsakligen på hustak, bondgårdar – ja, till och med på fotbollsstadion runtom i landet och längs motorvägar. Trots att de är utspridda över landskapet är de alla uppkopplade mot det nationella elnätet. De tyska elbolagen är skyldiga att köpa all el som produceras från förnybara källor till ett pris som bestäms av staten och som ligger över marknadspriset. För tillfället ligger priset på omkring en halv euro (cirka fem kronor) per kilowattimme.

”Vi får betalt för att bo i det här huset”, säger Wolfgang Schnürer, som bor i bostadsområdet Solarsiedlung, ”solenergibyn”, i Freiburg. Utanför glider snön ner från hustakens solpaneler. Dagen innan producerade Wolfgang Schnürers system bara 5,8 kilowattimmar, vilket inte ens räcker till ett enda tyskt hushåll. En solig dag i maj gav emellertid panelerna sju gånger så mycket.

Efter att ha serverat kaffe och kakor breder Wolfgang Schnürer ut några papper på bordet. År 2008 producerade hans privata kraftverk 6187 kilowattimmar, mer än dubbelt så mycket som familjen Schnürer själva förbrukade. När deras egen energiförbrukning hade dragits från produktionsmängden fick de därför ett överskott på motsvarande 26000 kronor.

”Soliga Freiburg”, som det kallas i turistbroschyrerna, ligger en bit utanför Schwarzwald i Sydtyskland. Staden genomgick en förvandling under solenergiboomen. Mitt emot Solarsiedlung ligger ett parkeringshus och en skola som är täckta av solpaneler. I stadens gamla del möts besökaren av höga väggar med solpaneler utanför tågstationen. I närheten, på Fraunhoferinstitutet för solenergisystem (ISE), håller man på att utveckla nästa generation av tekniken. I ett projekt används Fresnel-linser (som bland annat används i fyrar) för att koncentrera solljuset 500 gånger. På så sätt ökar en vanlig solpanels effektivitet med ända upp till 23 procent.

Det statliga minimipriset har skapat en efterfrågan som driver på forskning av detta slag, berättar ISE:s chef Eicke Weber. Alla som installerar en solcellsanläggning är under de närmaste 20 åren garanterade ett pris som ligger över marknadspriset, vilket motsvarar en årlig förräntning på åtta procent av den ursprungliga investeringen. ”Det är en genial mekanism”, tycker Eicke Weber. ”Jag brukar säga att USA försöker få med sig idealisterna, de som vill rädda planeten. I Tyskland riktas lagen till alla som vill få åtta procents avkastning på sin investering under 20 års tid.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...