Sju minuter som kan vända utvecklingen

När Paul Ehrlich 1966 besökte Delhi fanns det omkring en halv miljard indier. Nu finns det 1,2. Delhis invånarantal har ökat ännu fortare, till drygt 22 miljoner, eftersom människor strömmat dit från landsbygden och nu bor i stora kåkstäder. I början av juni förra året hade sommarmonsunen ännu inte kommit och sköljt av dammet från de otaliga byggarbetsplatserna i den ohyggligt varma staden. På den nya hu­vudled som slussar in folk i en stad utan någon detaljplan, rullade oxkärror åt fel håll i omkörningsfilen.

5 januari 2011

När Paul Ehrlich 1966 besökte Delhi fanns det omkring en halv miljard indier. Nu finns det 1,2. Delhis invånarantal har ökat ännu fortare, till drygt 22 miljoner, eftersom människor strömmat dit från landsbygden och nu bor i stora kåkstäder. I början av juni förra året hade sommarmonsunen ännu inte kommit och sköljt av dammet från de otaliga byggarbetsplatserna i den ohyggligt varma staden. På den nya huvudled som slussar in folk i en stad utan någon detaljplan, rullade oxkärror åt fel håll i omkörningsfilen. Familjer på fyra rullade fram på motorcykel med kvinnornas sjalar fladdrande som vimplar och småbarn hängande på armarna. Familjer på tio eller fler hade klämt in sig i motoriserade rikshor avsedda för två passagerare. Mitt i trafikmyllret satt folk med amputerade lemmar och små barn och tiggde. Delhi är i dag explosivt annorlunda än den stad Paul Ehrlich besökte. Men samtidigt nästan densamma.

På sjukhuset Lok Nayak, som ligger i utkanten av det kaotiska och tättbefolkade virrvarr av gränder som utgör Old Delhi, väller varje morgon människor in. ”Vem kan se detta och inte oroa sig för Indiens befolkningssiffror?” frågar kirurgen Chandan Bortamuly.

”Befolkningstillväxten är vårt största problem.” Chandan Bortamuly går in i en liten operationssal, där två män är klara för sterilisering. De ligger på varsitt operationsbord med testiklarna synliga i små hål i de gröna skynkena. En fläkt i taket föser runt den svala luften från fönstren i lokalen.

Chandan Bortamuly befinner sig i frontlinjen i en strid som pågått i Indien i 60 år. År 1952, bara fem år efter självständigheten från Storbritannien, blev Indien det första land som införde en befolkningspolitik. Sedan dess har regeringen upprepade gånger ställt upp ambitiösa mål och upprepade gånger missat dem. År 2000 infördes en politik som krävde att landet år 2010 skulle nå reproduktionsnivån på 2,1. Det sker först om minst tio år. Enligt FN:s prognos kommer Indiens befolkning att växa till drygt 1,6 miljarder år 2050.

”Indien kommer att ha en större befolkning än Kina år 2030”, säger A.R. Nanda, som tidigare var chef för den privata organisationen Population Foundation of India.

Sterilisering är den huvudsakliga preventionsmetoden i Indien i dag, och större delen av ingreppen utförs på kvinnor. Det försöker staten ändra på. Vasektomi utan skalpell är nämligen betydligt billigare och mindre besvärande för mannen än det är för kvinnan att få äggledarna avskurna. Inne i operationssalen arbetar Chandan Bortamuly snabbt.

”Det sägs att det känns som att bli biten av en myra”, förklarar han, när den första patienten rycker till av lokalbedövningen. ”Därefter är det i princip ett smärtfritt, oblodigt ingrepp.”

Med den vassa änden av en tång lägger Chandan Bortamuly ett litet snitt i huden på pungen och drar ut sädesledaren från patientens högra testikel i en ögla. Han snör åt båda ändarna av öglan med tunn, svart tråd, kapar sädesledaren och stoppar tillbaka ändarna under huden igen. På mindre än sju minuter – en sjuksköterska tar tiden – kan patienten lämna kliniken utan så mycket som ett plåster, men med 1100 rupier (cirka 150 kronor) i handen, vilket motsvarar en veckolön för en arbetare.

Regeringen försökte på 1970-talet med en liknande plan, när rädslan för befolkningsbomben var som störst. Premiärministern Indira Gandhi och hennes son Sanjay införde undantagstillstånd för att genomdriva en dramatisk ökning av antalet steriliseringar. Från 1976 till 1977 tredubblades antalet till över åtta miljoner. Över sex miljoner av dem var vasektomier. Familjerådgivare pressades att fylla fasta kvoter och i vissa delstater blev sterilisering ett villkor för att få en bostad eller andra statliga förmåner. I vissa fall tvingade polisen samman ett stort antal fattiga personer i steriliseringsläger.

Extremismen gav hela familjeplaneringstanken dåligt rykte.

”De regeringar som följt på Gandhis har vägrat att beröra ämnet”, säger Shailaja Chandra, som tidigare var chef för National Population Stabilisation Fund (NPSF). Inte desto mindre har fruktsamheten i Indien minskat, om än inte lika snabbt som i Kina, där den störtdök redan innan ettbarnspolitiken trädde i kraft. I Indien ligger genomsnittet nu på 2,6 barn per kvinna, vilket är mindre än hälften av vad det var, när Paul Ehrlich besökte landet. Södra halvan och vissa delstater i landets norra halva ligger redan på reproduktionsnivån eller under.

I Kerala på Indiens sydvästra kust har investeringar i hälsovård och utbildning bidragit till att sänka fruktsamheten till 1,7. Enligt lokala demografer är förklaringen att 90 procent av kvinnorna kan läsa och skriva. Flickor som går i skolan får barn senare än de som inte går i skolan. De är mer öppna för förebyggande av graviditeter, och sannolikheten för att de förstår vad de har för valmöjligheter är större.

Läs också

Kanske är du intresserad av...